Pris till sämsta romaninledning

Läste i morse att man delat ut pris till sämsta romaninledningen:

Världens sämsta inledning på en roman har korats. Årets vinnare blev litteraturprofessorn Sue Fondrie från Wisconsin som vann Bulwer-Lytton Fiction Contest med en öppningsmening som jämförde huvudpersonens tankar med slaktade sparvar.

Fondries inledning lyder: "Cheryl´s mind turned like the vanes of a wind-powered turbine, chopping her sparrow-like thoughts into bloody pieces that fell onto a growing pile of forgotten memories".

Till skillnad från "Bad sex award" tävlar författarna frivilligt om Bulwer-Lytton-priset. Sue Fondries inledning till en fiktiv roman är den kortaste vinnarmeningen i prisets 29-åriga historia. Priset har fått sitt namn efter den brittiske författaren Edward George Bulwer-Lytton som inledde sin roman Paul Clifford med orden "Det var en mörk och stormig natt".
TT Spektra

Jag måste erkänna att det finns mycket som fascinerar mig i TT:s korta notis.
Först och främst att man delar ut priser för sämsta inledningsmening och sämsta sexskildring i romaner. Vem sjutton vill vinna sådana priser?

Och visst, vi ska försöka använda metaforer och ett bildrikt språk - men att jämföra någons tankar med slaktade sparvar...
I Sues försvar måste jag dock säga att det väcker nyfikenheten hos mig. Hur går fortsättningen? Varför sparvar? Varför slaktade?

Nästa - och än mer fascinerande - tanke är: Tydligen har författaren Sue Fondries SJÄLV anmält sig som kandidat till priset!
Varför?

- I marknadsföringssyfte (typ "all publicitet är god publicitet"...)?
- Som ett roligt skämt? Något att fnittra över tillsammans med väninnorna?
- Eftersom hon njuter av att plåga sig själv?

Förmodligen har det något att göra med att hon är litteraturprofessor. Ett intressant experiment inför en kommande avhandling, kanske.
Låt oss hoppas.

Jag hoppas även att jag aldrig kommer att vinna Bulwer-Lytton-priset eller Bad sex award. ÄVEN om det ger publicitet.

En mörk strömvirvel

Tvivel.
På den egna förmågan.
På möjligheten att någonsin bli läst.

Ibland sugs man helt enkelt ned i den där mörka strömvirveln av tvivel och självömkan, av uppgivenhet och sorg. Alla dessa timmar man lagt ned på sitt skrivande, alla förhoppningar, alla glimtar av tro - var det förgäves?

Borde jag släppa taget och koncentrera mig på mitt "riktiga" jobb trots allt? Skrivandet kommer ju aldrig att leda till något? Varför slösa tid och kreativitet på en ouppnåelig dröm?

Jag kommer upp ur virveln så småningom, det vet jag. Det är bara så destruktivt när den mörka känslan suger mig nedåt, när hoppet långsamt sipprar ur min själ...

Jag - en sagohjälte?

Jag hittade en länk hos Hyllan till ett test hos Nationalencyklopedin:
Vilken fiktiv figur är du?

Av 150 fiktiva figurer blev jag mest lik Jason:

Ja´son, Iason, antik grekisk sagohjälte. Jason hämtade med hjälp av argonauterna (besättningen på skeppet Argo) det gyllene skinnet från Kolchis vid Svarta havet och återförde det till Grekland. Han gifte sig med Medea, men äktenskapet slutade i tragedi.

Känner mig inte som en hjälte, måste jag erkänna...
Och det där med att äktenskapet slutade i tragedi känns inte heller helt okej...

Tunnelseende

Jag ringde detta samtal förra onsdagen.
De sa att de skulle återkomma i denna vecka med besked.

Jag ser ljuset i tunneln.
Låt oss hoppas att det inte är tåget som närmar sig.

Rädsla

Det har nu gått mer än 5 månader sedan jag skickade in mitt manus Vara dig trogen till ett förlag och jag har fortfarande inte hört något från dem. Jag hoppas innerligt att det är ett gott tecken, att det betyder att de faktiskt funderar över mitt manus, att de skickar runt det för övervägande.
MEN tänk om det inte är så. Tänk om det kommit bort.

Funderar på att kontakta dem men vågar inte, för då kanske drömmen får ett tvärt slut. Ett "Nej tack."
Så länge jag inte hör något från dem lever drömmen vidare...

Och förresten, om jag nu skulle kontakta dem vilket är då bästa sättet att göra det på? Ringa någon på förlaget (vem?) eller maila någon (vem?). I slutet av november ska jag ned till Stockholm på kurs - kanske skulle jag då helt sonika traska upp på förlaget och presentera mig?
Nej. Kanske inte.
Suck.

Älgänka

Familjen har varit utan internet i några dagar (och yngste sonen har därför klättrat på väggarna), men nu äntligen är vi kontaktbara igen. Skönt.
Det är läskigt hur beroende man har blivit av internet...

Vad har då hänt sedan senaste inlägget? Inte mycket, måste jag tråkigt nog erkänna.
Jag har jobbat, jobbat, jobbat. Och jobbat. Och jobbat lite till.
Börjar fundera på om det var så klokt att kliva på detta expresståg...

Maken har varit ledig eftersom älgjakten dragit igång och i torsdags gick han upp till fjälls för att... ja, jaga är väl den officiella orsaken men jag tror att de mest myser, äter gott, dricker gott, fiskar och spelar kort. Visst, de vistas ute i skogen också men så mycket skjutet har det inte blivit.
Jag unnar honom dessa dagar med grabbarna, tro inte annat. Jag vet hur mycket dagarna betyder för honom!

Så nu är jag alltså älgänka. Det är rätt mysigt det också. Idag har jag och syrran varit och shoppat gardiner, kuddar och lampor till hennes nya lägenhet. Superkul! I eftermiddag ska vi laga mat tillsammans och så ikväll ska vi dricka vin och se en tjejfilm. Härligt! Det är verkligen sååå roligt att hon bor hemma i Arjeplog igen!

Trillade slutligen dit...

Jag har länge kämpat emot men nu gick det inte längre. Jag insåg nämligen att man knappt existerar om man inte är med i "sekten". Vilken sekt? Facebook, förstås.
Så nu finns jag också. Fantastiskt. Det känns... stort?

Men så slår det mig: Tänk om ingen vill vara min vän. Vilken mardröm om jag får hänga på FB alldeles ensam, utan en enda som vill hålla kontakten. Bara sitta där framför skärmen och veta att alla andra umgås med varandra utan att släppa in mig. Precis som på skolgården där bara vissa fick vara med... Och där andra fick trycka i ett hörn och titta på.

Jag borde nog inte ha utsatt mig för risken att bli osynliggjord. Jag menar; det räcker så väl med förlagens refuseringsbrev för att jag ska förstå hur obetydlig och ointressant jag är.

Hjälp.

Svårt att vara fokuserad

Idag försöker jag skriva.
Jag har satt mig ute i stugan och det är alldeles tyst.
Ingen internetuppkoppling.
Dokumentet redo att underkasta sig min flödande inspiration.
Ingenting händer...

Jag har kört fast.
Tankarna irrar hit och dit, hoppar mellan manusets utveckling till midsommarfirandet och altanbyggnationerna. Bakom allt ligger dessutom en malande nervositet.
Jag har sökt ett nytt jobb och på måndag är jag kallad till intervju...
Hjälp.

Helt blockerad

Jag har inte skrivit på länge och håller på att få panik över detta.
Sätter mig vid datorn varje förmiddag för att skriva. Läser igenom de sista två sidorna för att komma in i berättelsen. Förvånas över att det faktiskt är helt okej, det jag läser.
Och sedan är det stopp.

Jag börjar surfa. Läser olika bloggar. Skriver (som nu) blogginlägg. Läser tidningarnas nätupplagor. Surfar in på Bokus och Adlibris och suktar efter böcker jag vill beställa. Skriver några mail. Osv. Osv.

Hela tiden tänker jag: "Nu, nu MÅSTE du skriva klart scenen, Malin."

Jag klickar upp dokumentet på nytt. Läser igenom de två sidorna. Tänker: "Okej, helt okej. Nu kör vi."
Stopp.

Kommer på att jag nog behöver lite kaffe först. Eller mineralvatten. Eller ett äpple. Viker lite tvätt. Gör en inköpslista. Osv. Osv.
Och plötsligt har hela förmiddagen gått.

Oj, blev det rätt det här?

Jag valde följande två bågar (välj två till priset av en) igår:



Och nu har jag drabbats av eftertankens kranka blekhet...
Gjorde jag verkligen rätt val?

Nu förstår jag...

Jag har slitit med en scen i Drömmar i snart tre veckor. Den vill sig inte. Inte alls.

I scenen ska en av huvudkaraktärerna - Linnea - ut på en första dejt. Hon är spänd, rent av rädd, men också mycket förväntansfull. Jag vill att scenen ska bli rolig och gullig, samt skapa förväntan inför kommande möten...

Men - som sagt - det vill sig inte! Aaaargh!

Nu har jag äntligen förstått vad det beror på, varför karaktärerna krånglar. Tack vare detta fantastiska boktips på Youtube föll allt på plats:

Nu måste jag bara göra om Linnea till ett 25-årigt yrväder och se till att Jesper får isblå ögon, fyrkantig haka och kraftfull bringa. Då kommer scenen att falla på plats!

Tråkigt... att skriva eller att läsa?

Unni Drougge skriver i ett blogginlägg "Är det tråkigt att skriva? Ja, då är det sannolikt också tråkigt att läsa det du skrivit."
Påståendet ger mig lite ångest. Just nu tycker jag att det är riktigt tråkigt att sitta vid datorn och kämpa med texten.
Ja, ska jag vara helt ärlig tycker jag för det mesta att det är tråkigt/jobbigt att skriva. Jag får ofta tvinga mig själv att hålla fast vid uppgiften, vill så lätt sväva iväg i dagdrömmar eller bloggläsande. Kommer ofta på mig själv med att sortera böcker i bokhyllan eller leta efter "förstameningar" istället för att skriva.

Likafullt blir det text. Två färdiga romanmanus och två påbörjade.
Och jag älskar när jag kommer in i redigeringsfasen. När jag får börja med finliret och granska varje mening. Putsa. Skära. Förhöja kvaliteten.
Men skriva grovmanuset är plågsamt. Varje gång.

Betyder det då, som Drougge hävdar, att det jag skriver är tråkigt?
Jag hoppas verkligen inte det!

Miljö och känsla

Jag sitter och försöker skriva men det vill sig inte. Är inne i en period då allt jag skriver känns banalt och intetsägande. Jag får inte till känslan, miljöerna är dåligt beskrivna och dialogerna platta. Tror jag.

Eftersom jag skrivit i några år vet jag att det inte nödvändigtvis behöver vara sant. Jag vet att texten kan vara bra, även om det inte känns så just nu. Att det ofta handlar om hur jag mår, inte hur jag skriver.
Jag försöker intala mig det för att kunna få ihop några rader, men det är svårt.

Så läser jag vad andra skrivit och blir grön av avund. Av längtan.
Det är ju så jag vill skriva. Så enkelt, så lekfullt, så... bra.
Fastnade t ex för föjande beskrivning av ett fruktat fängelse i boken "Tjuvarnas stad" av David Benioff (kommer med en recension av boken så småningom):

"Om man växte upp i Piter, lärde man sig att frukta Krestyfängelset, den där dystra smutsfläcken i rött tegel mitt ute i Neva, denna brutala och överfulla förvaringsplats för de förlorade. [...] Flera hundra svalt ihjäl i sina celler. Varje dag släpade vakterna ut de huddraperade skeletten från fängelset till slädar där de döda staplades i högar om åtta lik.
När jag var liten var det själva tysnaden i fängelset som skrämde mig mest. När man gick förbi murarna förväntade man sig att få höra skrik från råbarkade män eller ilskna vrål i samband med ett gräl, men inga som helst ljud trängde ut genom de tjocka murarna. Det var som om fångarna där inne - varav de flesta väntade på att ställas inför rätta eller på att skickas till Gulag eller på att få en kula i bakhuvudet - skurit av sig tungan i protest mot sitt öde."

Det är enkelt språk och ändå skapar det en ödesmättad känsla hos mig när jag läser. Bilderna blir tydliga. Jag ser fängelset framför mig, men viktigare: jag känner den unge Levs ångest inför Kresty.
Jag gillar formuleringar som "förvaringsplats för de förlorade" och "de huddraperade skeletten" och önskar att jag själv kunde skapa bilder med mina ord på samma sätt.
Jag önskar...

Läsvärt?

Jag har suttit och petat i följebrevet till mitt manus. Har inte bara petat, har även slitit mitt hår i förtvivlan måste jag erkänna. Det är svårt att få till ett snitsigt, intresseväckande och informativt följebrev.

Framför allt har jag problem med att sammanfatta mitt manus. Jag vill få med så mycket, vill beskriva alla karaktärer, alla vinklingar, alla vändningar.
GIVETVIS ska man inte göra det, det förstår jag. Men jag har likafullt en tendens att sväva ut.

Men så i går kom jag på att jag kan testa sammanfattningen på er! Hepp!
Snälla, snälla, plocka fram motorsågarna och tyck till. Jag tål kritik!
Skulle följande sammanfattning få er att vilja läsa mitt manus?

”Och du tänker förstås förlåta honom?”

Så börjar Vara dig trogen, en relationsroman i kyrklig miljö som rymmer svartsjuka, åtrå och övergrepp i religionens namn.

Kyrkoherde Frid har tjänat i Östansjö församling de senaste tjugotre åren och ser fram emot pensionen. När kyrkan en söndag helt oförklarligt är fylld till sista plats inser han att händelsen, som borde följas av glädje och tacksamhet, för med sig stora praktiska bekymmer. Den unge prästkollegan Erik Seger eldar dessutom på de fanatiska fraktionerna i församlingen och situationen börjar urarta. Som församlingens herde är det Frids uppgift att hålla samman hjorden, men hur ska han kunna vara sin Gud trogen när den fysiska kraften sinar?

Fembarnsmamman Anna Seger trivs med tillvaron som familjens servicefunktionär. När människor börjar strömma till kyrkan jublar hon tillsammans med maken Erik men inser snart att det hela utvecklats till en äktenskaplig mardröm. Erik blir allt mer uppslukad av arbetet i församlingen och äldste sonens olycka gör att Anna isoleras från familjen. När hon slutligen återvänder hem har allt förändrats, såväl i församlingen som i relationen till maken. Suggestiva sammankomster och andliga lojalitetskrav leder till övergrepp och ond bråd död. Anna måste avgöra var lojalitetens gräns går.

Vara dig trogen skildrar en tro som urartar, en idealism som övergår i fanatism, en längtan efter kärlek, sanning och renhet som övergår i exhibitionism. Romanen är underhållande och upprörande, med ett tempo som hela tiden skruvas upp allt mer.

Synopsis, eller inte?

Idag går det trögt. Otroligt trögt.
Jag försöker slutföra en scen (den som jag kämpat med i flera dagar nu) men det vill sig inte.
Började fundera på vad det kan bero på och insåg att jag antagligen tvekar eftersom jag inte riktigt vet åt vilket håll historien ska bära iväg sedan.
Jag jobbar inte efter något synopsis. Brukar inte göra det eftersom det hämmar mig. Jag provade en gång men när jag väl avslutat min planering hade jag tappat sugen för historien. Den var liksom redan berättad.

När jag skrev Vara dig trogen hade jag inte något synopsis. Jag hade en vag tanke om hur historien skulle utveckla sig samt några enstaka scener som jag ville få med, i övrigt var berättelsen dold för mig.
Det var spännande eftersom storyn fick sitt eget liv och drog iväg åt ett håll jag aldrig kunnat drömma om. Och jag var den förste som fick ta del av historien!
Jag tror att det ändå blev bra, att berättelsen håller ihop, att den "röda tråden" fungerar. Men det är klart, när tvivlen sätter till börjar jag fundera på om det kanske är avsaknaden av ett arbetssynopsis som förlaget känner av när de tvekar och skriver: "Däremot känner vi att romanen inte riktigt bär ända fram vad gäller gestaltning och berättande...".

Kanske borde jag ändå göra någon slags plan för min nya berättelse?
Eller försöker jag bara krångla mig förbi en besvärlig nyckelscen?