Eftersom jag skrivit i några år vet jag att det inte nödvändigtvis behöver vara sant. Jag vet att texten kan vara bra, även om det inte känns så just nu. Att det ofta handlar om hur jag mår, inte hur jag skriver.
Jag försöker intala mig det för att kunna få ihop några rader, men det är svårt.
Så läser jag vad andra skrivit och blir grön av avund. Av längtan.
Det är ju så jag vill skriva. Så enkelt, så lekfullt, så... bra.
Fastnade t ex för föjande beskrivning av ett fruktat fängelse i boken "Tjuvarnas stad" av David Benioff (kommer med en recension av boken så småningom):
"Om man växte upp i Piter, lärde man sig att frukta Krestyfängelset, den där dystra smutsfläcken i rött tegel mitt ute i Neva, denna brutala och överfulla förvaringsplats för de förlorade. [...] Flera hundra svalt ihjäl i sina celler. Varje dag släpade vakterna ut de huddraperade skeletten från fängelset till slädar där de döda staplades i högar om åtta lik.
När jag var liten var det själva tysnaden i fängelset som skrämde mig mest. När man gick förbi murarna förväntade man sig att få höra skrik från råbarkade män eller ilskna vrål i samband med ett gräl, men inga som helst ljud trängde ut genom de tjocka murarna. Det var som om fångarna där inne - varav de flesta väntade på att ställas inför rätta eller på att skickas till Gulag eller på att få en kula i bakhuvudet - skurit av sig tungan i protest mot sitt öde."
Det är enkelt språk och ändå skapar det en ödesmättad känsla hos mig när jag läser. Bilderna blir tydliga. Jag ser fängelset framför mig, men viktigare: jag känner den unge Levs ångest inför Kresty.
Jag gillar formuleringar som "förvaringsplats för de förlorade" och "de huddraperade skeletten" och önskar att jag själv kunde skapa bilder med mina ord på samma sätt.
Jag önskar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar