Slutet gott, allting gott...

Jag tror jag vet åt vilket håll mitt nya manus Drömmar barkar - och jag gillar det inte! Kanske är det därför det går så trögt med själva skrivandet.

Jag fasar för vad som håller på att ske... Knäppt, jag vet. Det är ju jag som skriver historien, jag borde kunna styra dess handling - men icke. Det lever sitt eget lilla liv och karaktärerna har tagit över fullständigt.

Jag ville ha ett lyckligt slut, men så verkar det inte bli för tillfället. Nåja, Kristel kanske har ett ess i rockärmen som jag inte vet något om ännu. Kanske gör hon rätt val i slutet trots allt. Jag hoppas det.

Vad som också fascinerar mig är att jag blir mer och mer förtjust i min antagonist. Han är läcker. Snygg. Lite elak. En riktig "badboy" - och jag blir alltmer såld på honom. Så någonstans förstår jag Kristels dilemma...

Ja. Det var en kort rapport om en författarwannabes vedermödor.
Nu tillbaks till själva författandet.

På återseende.

Ps. Insåg just att jag talar emot mig själv i detta inlägg. Jag vet uppenbarligen inte vad jag snackar om... Eller så är det just precis så här frustrerande att skriva. Ena dagen omnipotent - nästa dag en slav under karaktärernas nyckfulla vilja. Ds.

Allting har en ände...

Semestern närmar sig sitt slut och min hjärna reagerar starkt på detta. Den kör på högvarv. Framför allt under natten...

Jobbet nästlar sig in i mina drömmar, och tro mig - det ger inte någon skön vila. En drömtydare skulle antagligen gå igång på allvar om han fick fri tillgång till mina maror.

Det märkliga är att jag egentligen ser fram emot att gå tillbaka till jobbet. Jag trivs där! Jag har spännande och utmanande arbetsuppgifter och trevliga medarbetare, så allt är egentligen bra...

Nåja. Det ger mer stoff till mitt manus - vilket väger upp omaket.

Det jäser

Eftersom det är så länge sedan jag skrev på mitt manus Drömmar tog jag mig tid att läsa igenom det igår. Alla 76 sidor. Och tack och lov ville jag inte kräkas när jag läst klart (vilket jag befarat). Jag hade i mina tankar devalverat storyn och karaktärerna flera gånger om och "mindes" det som torrt och tråkigt, med dåliga miljöbeskrivningar och intetsägande karaktärer.

Men så var det inte.
Tack och lov!

Istället var det bra. Riktigt bra.
Visst; det behöver knådas en hel del innan den jäsande degen är bakbar, men det finns potential. Frågan är nu bara hur jag ska gå vidare. Vad ska jag krydda med (kanel eller vaniljsocker - tragik eller romantik?) och hur ska jag sedan baka ut det hela (flätor, snäckor eller kransar - skall jag begränsa antalet "spår" i storyn eller skall jag utveckla de olika karaktärernas separata delar?).

Hur som helst jäser det för fullt i mitt inre...

Mari inspirerar

Läste ett gammalt blogginlägg av Mari Jungstedt och blev så inspirerad. Hon beskriver sin skrivprocess som att umgås med en älskare, och jag kan riktigt känna glädjen och suget, ja själva drivkraften bakom hennes böcker.

Läs och inspireras här. Observera framför allt Maris makes fantastiska skylt!

Nu har jag inte tid att blogga mer - måste träffa min älskare...




Ps. bilden har jag "lånat" från Maris blogginlägg. Ds.

Jag ska bara...

Ber om ursäkt att mina inlägg på bloggen är ytterst sporadiska.
Jag ska bara njuta lite av semestern först, av solen och värmen, av härligt kalla dopp i sjön och goda drinkar på altanen...
Jag ska bara... unna mig vila.

SEN ska jag bättra mig.

Kan dock berätta att jag börjat umgås med Linnea, Kristel och grabbarna igen(för uppdatering: se här och här).
Det känns bra. Kliet i fingrarna håller på att återkomma och målet är ett färdigt grovmanus i slutet av sommaren.

(Ni vet: Sikta mot stjärnorna så når ni trädtopparna. Typ.)

Skriver igen

Det känns härligt att kunna skriva igen.
Har varit så slutkörd de senaste veckorna (därav bloggtorkan) att jag inte förmått mig till att knåpa på mitt manus, men nu är jag tack och lov igång igen.

Tror dock att mitt eget välbefinnande (eller brist därav) påverkar storyn. Det blir rysligt deppigt och mörkt. Jag kanske kommer att få stryka rubbet så småningom, men eftersom jag är i flödesfasen får det stå kvar så länge. Vi får se vad det utvecklas till.

Jag börjar i alla fall få en relation till mina huvudkaraktärer. De börjar bli levande för mig, de finns med mig i mina tankar och drömmar, jag grubblar över deras bekymmer och glädjeämnen. När jag lyssnade på en låt på radion häromdagen tänkte jag: "Det här är en låt som Linnea skulle gilla. Hon skulle definitivt ha den på repeat." Sjukt, jag vet, men härligt - det betyder att jag börjar sugas in i historien och förhoppningsvis kommer skrivandet att flyta lättare.

På repeat

Detta lyssnar jag på repeat just nu.
Heeelt rätt stämning för scenen som jag plitar på.



Underbara röster. Underbar låt. Underbart...
(Michael Gimm är en ny favorit!)

Litet test?

Ska vi göra ett litet test?
Jag skulle vilja veta vilka associationer ni får av denna text. Den är tänkt att inleda hela manuset, som ett eget litet stycke, innan den "riktiga", löpande, texten börjar (varje kapitel inleds med en liknande text.)

Så vad tänker/känner ni utifrån denna text?

Det var på väg att bli kallare. Natthimlen tronade över det öde landskapet, stjärnklar och svart. Fullmånens ljus skar genom mörkret, svepte över vidderna, utforskade dem som ett fängelses strålkastare. Skenet fick snökristallerna att glittra som silverkulor och de små vindpinade fjällbjörkarna hukade inför köldens framryckning.
Bland de höga fjällmassiven och dess skuggsmekta dalar var det endast en sak som rörde sig; djurets öga.

Ingen lögn

Det har gått otroligt bra idag och nu känner jag mig riktigt peppad att fortsätta skriva. Blir allt mer förtjust i min story (får man vara självgod och skriva det i detta jantebundna land?) som innehåller kärlek, passion, politik, otrohet och... Drömmar. Dessutom en färgstark turbanklädd kvinna som siar framtiden genom tarotkort.
Låter det som något ni skulle vilja läsa?
Jag hoppas det.

Nöjd och glad lägger jag undan manuset. Det är dags att njuta lite i soffan innan det är sängdags. Två favoriter står på menyn:
1. Parlamentet (med favoriten Micke Tornving)
2. Lie to me

En toppenkväll med andra ord, och det är ingen lögn...

Fasen också!

Jag var så nära, så nära, att vinna ett (signerat?) ex av fantastiska Malin Persson Giolitos nya roman Bara ett barn.
Så nära, men ändå så långt ifrån.


Trist.
Om jag skulle ikläda mig rollen som Ior skulle jag säga att det är mitt livs melodi - att komma tvåa.
Men idag är jag lycklig, så därför kan jag storsint säga "Grattis Ulrika".

Vad värre är att jag antagligen måste stryka ett favoritstycke i Drömmar för att inte bli beskylld för att vara en härmapa...
Som sagt. Tvåa. Igen.

Yes, jag är på G!

Jag skriver.
Det känns helt fantastiskt, även om det går oändligt långsamt.
Har tagit mig tid att läsa igenom hela manuset och insett att jag faktiskt gillar det, så nu vill jag sätta fart på allvar.
Är uppe i 100 000 tecken (20 200 ord) så det låååång väg kvar. Men jag är igång.
HÄRLIGT!

Mardrömmar

Imorse vaknade jag av att jag låg och grät. Jag hade drömt en fruktansvärd mardröm och det tog en lång stund innan jag lyckades komma ur dess grepp. En tung klump sitter fortfarande kvar i mellangärdet och vemodet draperar mina axlar men jag vet att drömmens efterdyningar kommer att skingras allt mer vartefter dagen går.

Jag drömmer ofta mardrömmar, den senaste tiden så gott som varje natt. Det kan vara hajar (!) som attackerar mig, insekter som fyller mitt rum, barnen som råkar ut för olyckor, aliens som landar och intar vårt samhälle, kanibaler som härjar på vår vårdcentral - och som jag förväntas infånga - och mördare som smyger sig in i hemmet.

I natt drömde jag dock den värsta mardrömmen av dem alla: Älskade maken och jag skulle skilja oss. Han hade tillsist tröttnat på mig och mina olater (jag blir tårögd bara av att skriva om drömmen).

Nu vet jag ju att alla "riktiga" författare använder sig av sådant som kommer till dem i sömnen eller i sängen, och jag skriver just nu på en historia om drömtydning så det borde passa perfekt, men just nu klarar jag inte av det. Det känns ALLTFÖR skrämmande. Jag använder hellre drömmen om den demoniske kanibalen som åt upp fingrarna på vårdcentralens patienter...

Svårt att vara fokuserad

Idag försöker jag skriva.
Jag har satt mig ute i stugan och det är alldeles tyst.
Ingen internetuppkoppling.
Dokumentet redo att underkasta sig min flödande inspiration.
Ingenting händer...

Jag har kört fast.
Tankarna irrar hit och dit, hoppar mellan manusets utveckling till midsommarfirandet och altanbyggnationerna. Bakom allt ligger dessutom en malande nervositet.
Jag har sökt ett nytt jobb och på måndag är jag kallad till intervju...
Hjälp.

Nu förstår jag...

Jag har slitit med en scen i Drömmar i snart tre veckor. Den vill sig inte. Inte alls.

I scenen ska en av huvudkaraktärerna - Linnea - ut på en första dejt. Hon är spänd, rent av rädd, men också mycket förväntansfull. Jag vill att scenen ska bli rolig och gullig, samt skapa förväntan inför kommande möten...

Men - som sagt - det vill sig inte! Aaaargh!

Nu har jag äntligen förstått vad det beror på, varför karaktärerna krånglar. Tack vare detta fantastiska boktips på Youtube föll allt på plats:

Nu måste jag bara göra om Linnea till ett 25-årigt yrväder och se till att Jesper får isblå ögon, fyrkantig haka och kraftfull bringa. Då kommer scenen att falla på plats!

Rätt stämning?

Igår kom beskedet från förlaget och champagnen står fortfarande kvar på kylning.
Om vi säger så...
De tyckte att omarbetningen lett till förbättringar. De tyckte att manuset var mycket välskrivet. De tyckte att det var ett av de bättre de fått i år.
Men...
MEN...

Jisses vad tungt det är att bli refuserad!
Det gör så ont, så ont. Och särskilt när det känns som att jag var riktigt nära målet den här gången.

Jag vill egentligen bara gråta - men tänker försöka sätta mig vid datorn och fortsätta skriva på det nya manuset. Ironin i det hela är dock att det är en romantisk scen som står på dagordningen.
Därför har jag satt på stereon laddad med romantisk musik (jag brukar annars aldrig skriva till musik) och så har jag tittat på gamla bilder som är fyllda med kärlek. Allt för att komma i rätt stämning - trots allt.

Vad sägs om dessa två:


Mina underbara föräldrar, unga och kära. Värmer verkligen hjärtat!

Research

Jag har suttit och tittat på den gamla svenska filmen Rospiggar i eftermiddag. Inte som nöje (för den var sannerligen inte bra) utan som research för Drömmar. Vet inte om jag fick ut så mycket av det hela. Storyn i filmen gick ut på att gubbar ska supa brännvin (om de är riktiga män), kärringar är grälsjuka "maror" och alla kristna är bluffmakare.
Särskilt roligt var det inte.
Undrar om jag måste ändra på en av Drömmars karaktärer...

Tack, Putin!

Den krånglande scenen är äntligen klar!
Plötsligt släppte allt, och det vill jag tacka Putin för. Jo, det är sant. Han har hjälpt mig alldeles enormt idag.

Scenen var en förförelsescen inom den politiska världen. Jag ville gärna ha den med, men den har känts lite överdriven och orealistisk, och därför svår att skriva.
Men så läste jag Aftonbladet nu på morgonen och insåg att min scen bara var en mild fläkt i jämförelse med den orkan som verklighetens Ryssland bjuder på.
Plötsligt blev det lätt att skriva, och ta ut svängarna.
Det tackar jag Putin (och Katya) för.

Obekväm arbetstid

Just som jag skulle gå och lägga mig igår kom jag på en snillrik idé till "Drömmar".
Ena tråden i storyn har känts lite lös och sladdrig, men nu... Nu vet jag precis hur jag ska knyta den så den blir en ursnygg rosett.

Jag låg nämligen och grubblade på det hela till kl. 02.00.

Gäsp.

Äntligen!

Det har gått trögt med mitt nuvarande projekt (som går under arbetsnamnet "Drömmar"). Det färdiga manuset har varit ute på förlagskarusell och av någon märklig anledning har det sugit all kreativitet ur mig. Jag har inte kunnat koncentrera mig på annat än att hålla mina tummar.
Men nu äntligen börjar suget komma tillbaka.
Jag har inte hunnit så långt ännu, är väl på kapitel fyra, men karaktärerna börjar få liv. Det är underbart! Jag blir så nyfiken på vart de ska ta mig.