Att våga

Häromdagen läste jag i vår lokaltidning att Kristian Luuk (ni vet: På spåret, Hassan, Sen kväll med Luuk, Melodifestivalen... osv... osv...) haft ett seminarium för gymnasieelever i samband med någon slags "karriärdag" i skolan.

Kristians främsta råd till ungdomar som funderar över utbildningsvägar och karriärval var: "Våga jobba med det som är roligt!"

Det griper mig verkligen. "Våga jobba med det som är roligt!"
Hur svårt är inte det rådet att följa?
Räkningar ska trots allt betalas, familjen ska överleva, ålderdomen tryggas. Hur ska man då våga följa sin "Lust-kompass".

Den lille stränge Luther inom mig väser som Emils pappa "Rolit´å rolit´, grisar sa inte ha rolit´", medan skrivaren inom mig ropar "Yes!"

Undrar vad som hade hänt om jag hört Kristians föreläsning när jag gått på gymnasiet. Hade det förändrat något?
Kan det förändra något nu?
Vågar jag?

Dagens program

Jag har lagt upp ett program för denna dag, i hopp om att det ska ge mig kraft att få något gjort:

1. Skriva vidare på Det jag vill.

2. Slänga i mig en filtallrik.

3. Skriva lite till (men kanske tjuvsova en stund på soffan först).

4. Duscha och piffa till mig - så gott det går. (BORDE ha bokat en tid hos frissan för flera veckor sedan, men hinner aldrig/glömmer alltid att göra det. Därför är håret nu slitet, grått och livlöst. Ungefär som hela jag känner mig...)

5. Åka upp på det fantastiska hotellet Silver lodge för att äta en fantastisk gourmetmiddag tillsammans med familjen.

6. Däcka i soffan framför tv:n.


Silver lodge ligger uppe på fjället Galitspouda, ca 2 mil utanför Arjeplog. Från hotellets stora altan kan man se ut över fjällvärlden och sjön Hornavan. Det är magiskt vackert!


Även invändigt är lodgen vacker...

Bilderna är hämtade från Silver lodges hemsida.

Syrran - politisk förkämpe!

Är så stolt över min lillasyster!
Lyssna till hennes politiska kampsång. Underbar!

Kritiken riktas till Landstingsrådet Kent Ögren som gått i spetsen för beslutet att lägga ned läkarjouren i Arjeplog. Ett beslut som innebär att vi Arjeplogare gör bäst i att inte bli sjuka mellan kl.21-07 eftersom det då är 8,5 mil till närmaste läkare och 22 mil till närmasta sjukhus...

Vad är väl några ynka inlandsbors liv värda när landstinget kan spara 500 000 kronor (i en budget som omfattar 1,5 miljard).
Men det är klart - Kent och de andra politikerna bor inte Arjeplog.

Underbar bokcirkel!

Känner mig lite skönt avslappnad efter en underbar kväll med bokcirkeltjejerna.
Vi har:
* Samtalat om Kärlekens historia
* Samtalat om livet, om resor, om krav och vila, om matematik, om vampyrer och mycket, mycket mer...
* Vi har druckit gott vin och ätit goda ostar
* Vi har skrattat och stöttat och njutit och peppat

Jag går till sängs med en skön känsla i mitt inre.
Tänk vad god litteratur i goda vänners sällskap kan göra för ens välbefinnande.

God natt. God sömn.
Kram på er alla!

Fördom eller sanning?

Jag brukar ibland irritera mig över hur vi norrlänningar skildras i media.
Tystlåtna. Buttra. Mindre intelligenta. Definitivt omedvetena om vett och etikett, mode och andra moderna företeelser.

Ibland är det roligt.
Oftast inte.

Ändå kan jag inte låta bli att lägga ut följande youtube-klipp, trots att det bidrar till att fördjupa fördomarna. Emanuel är dock en sådan störtskön kille att han måste få sina 5 minuter i rampljuset. Chef, elektriker och en riktig karlakarl, trots sin ringa ålder. Och med en dialekt som värmer hjärtat.

Visst är han väl charmig?

Böcker man minns

När jag satt i bilen på väg hem från min konferens funderade jag på olika böcker jag läst. Böcker som jag minns, många år efter jag läste dem.

Det är faktiskt inte så många som lyckats bita sig fast och hänga kvar, när jag ständigt konsumerar nya. De flesta böcker (bra som dåliga) lämnar jag strax efter att jag slagit igen dem, men några stannar alltså kvar inom mig.
Av olika anledningar...

En halv gul sol av Ngozi Adichie lever fortfarande inom mig. En underbar men jobbig läsupplevelse som gav mig en helt ny bild av Afrika.

Tandooriälgen av Zac OÝeah. En deckarhistoria i ett famtida Göteborg med flera scener som äcklade mig alldeles oehört. (Snusk, slem, flugor och ofrivillig kannibalism i en salig röra). En bok jag gärna hade kunnat hoppa över.

Röd Storm av Tom Clancy. En 80-tals skildring av hur det tredje världskriget skulle kunna starta och utvecklas. Jag minns den främst för att jag läste den under de sista veckorna när jag väntade vår förste son, Tobias. Men också för att den var riktigt spännande och skrämmande.

Stengrunden av Bo Giertz. En bok om tro, förtröstan och den svåra konsten att leva.

Och jag minns även en av de första skräckhistorier jag läste. Inte titeln och inte heller författarens namn, men handlingen! Jag brukar ofta tänka på den, på spindlarna som kröp in i människors näsor, öron och andra kroppsöppningar för att sedan lägga ägg i deras inre. När äggen kläcktes (och de var massor av ägg) blev det... Läskigt.

Behöver jag tillägga att jag har varit rädd för spindlar ända sedan jag läste den?

Vilka böcker minns du?

Bra med jämförelser

Gruvar mig för morgondagen.
Har lätt söndagsångest eftersom jag vet att veckan som ligger framför mig kommer att bli obeskrivligt stressig.



För att hantera det hela påminner jag mig om att jag faktiskt trivs med mitt arbete, mina jobbarkompisar och min tillvaro. Det finns arbeten som är betydligt värre:







Eller hur?

Tidsfördriv en lördagskväll

Det är lördagskväll och maken tittar på fotboll.
Vad pysslar då jag med? Jo, jag sitter och räknar dagarna till vi får åka till detta underbara ställe:



Hur många dagar det är kvar?
60 långa...

Osmakligt!

Hörde på radion att en amerikansk producent redan gjort en film om händelserna på Utöya. Till filmen har dessutom producerats en trailer som lagts ut på Youtube.

Jag vill bara gråta.
Hur kan man vara så respektlös?
Visst begriper jag att det kommer att göras film på händelsen (så fungerar tyvärr vår värld idag - katastrofer, sorg och meningslöst våld har en tendens att bli Big Business), men redan?

När jag pluggade krishantering lärde jag mig att en "normal" (men det finns givetvis ingenting normalt i en kris) sorgeperiod varar ca ett år. Ett år innan man kan börja gå vidare, med små små steg. Sorgen, förlusten och smärtan kommer givetvis alltid att finnas kvar, men man börjar kunna se framåt TROTS sorgen...
Ett år.

Men denne amerikan väljer att frossa i smärtan trots att det bara gått tre månader. Medan de anhöriga förmodligen kämpar för att klara sig igenom dagen utan att gå sönder av sorg och saknad.

Hur kan han leva med sig själv?
Hur kan drivet efter att tjäna pengar få överskugga medmänsklighet så fullständigt?

Trött

I helgen har vi haft Marknadshelg här i bygden, vilket brukar vara en trevlig upplevelse. Många hemvändare kommer på besök och man passar på att avnjuta en hel del smaskiga godsaker som inhandlats av torgnasarna (kaffeost är min personliga favorit). Trevligt, helt enkelt.

Men i år fick vi uppleva något helt nytt och jag känner mig så trött. Jag ska inte gå in djupare på eländet, låt mig bara beskriva det som en ekvation:

Tonårsson + fest + alkohol + tappat omdöme + sen hemkomst = trött och arg mamma.

Nu tänker jag gå och dammsuga precis utanför sonens sovrumsdörr. Jag måste vara MYCKET noggrann och dammsuga intensivt och länge just precis vid tröskeln till rummet.
Det kanske lever om lite...
Han kanske vaknar...
Det kanske är jobbigt, om han nu skulle ha huvudvärk...

Hämnden är ljuv. O så ljuv.

Finessen med att skriva

Det är - åtminstone ibland - underbart att skriva. Att skapa miljöer och karaktärer som man kontrollerar fullständigt. Att vara herre och gud över deras öden, och kunna bestämma vem som ska få leva och vem som ska dö (om man är deckarförfattare) eller vilkas kärlek som skall överleva och vem som ska få leva lyckligt i alla sina dagar (om man skriver romance).

Jag njuter verkligen av att vara omnipotent i mitt eget lilla universum, av att få bolla med karaktärernas liv och öden.
Det är så skönt eftersom jag vet vilka val som är de rätta, vem som är god och vem som är ond (eller åtminstone lite småjäklig) och hur de ska bära sig åt när de står inför livsviktiga vägskäl.

Och skulle jag mot förmodan föra karaktärerna i fel riktning kan jag alltid använda delete-knappen och göra om. En lång knapptryckning och sedan ser jag till att vägvalet blir det rätta.

Tänk om det verkliga livet ändå vore lika enkelt...

Rent hus, rena rekordet

Hushållsarbete är inte min grej.
Jag avskyr att dammsuga, skura, tvätta, diska och allt annat som måste göras för att hemmet inte ska hamna i ett avsnitt av skäms-tv´s Rent hus.

Tack och lov har jag en underbar make som håller dammråttorna stången och rensar ur kylen med jämna mellanrum, ja han till och med tömmer silen i duschkabinen (något som får mig att kväljas varje gång jag ska gör det).

Jag har dock ofta dåligt samvete över mitt sätt att smita undan städjobbet. Jag känner att jag både sviker honom, barnen och... mitt kön. Det borde ju vara jag som dansar runt med skurmoppen, inte han. Jag är ju trots allt kvinna, jag borde älska att städa och laga mat! Eller hur?

Tro inte att detta inlägg kommer att resultera i ett ändrat beteende från min sida. Inte alls.

Men när jag bläddrade i tidningen idag upptäckte jag ett bergsäkert frikort från allt vad städning heter. Jag ska bara göra som årets nya Guinessrekordhållare Chris 'The Dutchess' Walton gjort: spara ut mina naglar.



Ingen kan väl kräva att man hanterar smutstvätt och flottiga tallrikar, skurhinkar och sura disktrasor när man spelar i denna rekorddivision?

Underbar höstdag

Efter veckor med regn skiner äntligen solen igen.
Underbart höstväder, och jag fylls med energi.
Vill skriva.
Vill umgås.
Vill promenera.
Vill... mycket.

Bäst att passa på, känslan brukar tyvärr försvinna rätt snabbt.

11:e september

Igår spenderade jag en stor del av dagen i tv-soffan där jag följde minnesprogrammen och ceremonin kring 11-septemberattackerna.

Vi kom att samtala om detta på jobbet idag, det var fler än jag som blivit berörda av dokumentärer, diskussioner, musik och minnesbilder, och under samtalet säger någon: "Tänk vilket laddat datum det har blivit, den 11 september. Det är så mycket hemskt som hänt just det datumet." Därefter räknade hon upp flera händelser som infallit just den 11/9.

När jag kom hem var jag tvungen att googla för att se att det verkligen stämde, och javisst gjorde det det. Se bara:

1944 – Brittiskt bombflyg förstör cirka 75 procent av bebyggelsen i den tyska staden Darmstadt, varvid omkring 11 500 människor omkommer.
1973 – En militärjunta, ledd av Augusto Pinochet, störtar Chiles president Salvador Allende i en militärkupp.
1978 – Den svenske formel 1-föraren Ronnie Peterson avlider i sviterna av en olycka i Italiens Grand Prix på Monza dagen innan.
1979 – Passagerarfärjan M/S Estonia beställs av Viking Line under namnet M/S Viking Sally.
2001 – En terroristattack utförs mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington D.C., USA.
2003 – Sveriges utrikesminister Anna Lindh avlider till följd av de skador hon har tillfogats i ett knivöverfall dagen innan.

Lite kusligt är det, eller hur?
Har det inte hänt något positivt den 11 september?
Jodå, 1961 grundas Världsnaturfonden och 1962 föds Mauro Scocco...
Hepp.

The sound of silence

När orden inte räcker till...

Läskigt värre!

I måndags upplevde jag något riktigt läskigt.
Plötsligt, och helt utan förvarning, förlorade jag synen på ena ögat.

Jag skyndade mig att avsluta samtalet som jag satt i, ringde vårdcentralen och fick genast komma upp för att träffa en läkare.
Läkaren beslutade sig rätt snabbt för att skicka mig vidare till sjukhuset 25 mil bort så det var bara att hoppa i taxin och få skjuts ned till kusten.
Någonstans fanns farhågan att det kunde vara en propp som orsakat det hela.

Tack och lov så visade det sig inte vara så farligt. När ögonläkaren undersökte mig fem timmar senare, när jag hungrig som en varg (eftersom jag aldrig fått i mig någon lunch) äntligen fick träda in i undersökningsrummet,trodde han att det rörde sig om ögonmigrän.



Ögonmigrän?
Aldrig hört talas om tidigare, men tydligen en mer ovanlig form av migrän som leder till temporärt synbortfall men sällan någon smärta.

Vad som orsakar migränen?
Stress.
Förstås.

Hur får man tiden att räcka till?

Ber så hemskt mycket om ursäkt. Har bara inte hunnit med bloggen under några veckor.
Det är alltid så här vid terminsstart: Galet mycket att göra.
Tio timmars övertid på fyra dagar är långt ifrån optimalt, men vad ska man göra?

Tack och lov har jag dock varit gräsänka i en vecka så jag har inte behövt bära oket av dåligt samvete (ni vet: dålig mamma som inte hinner laga mat och dålig hustru som bara jobbar...).
Skönt.
Jag tror att familjen får åka bort den här veckan varje år framöver.

Nåja. Nog om jobb. Det kommer att hålla i sig några veckor till och sedan lugnar det ned sig. Hoppas jag.

Det är dock tråkigt att jag inte kommer ha möjlighet att åka på bokmässan trots allt. Hinner inte och har inte heller råd eftersom... vi drar utomlands i december.
Någon (!!!) fyller nämligen 40.
Japp. Tragiskt men sant.
Tröstar mig med tanken på värme, sol, sandstränder och hav (som förhoppningsvis är hajfria), god mat och god dryck. Det ska bli härligt!

Hade siktat in mig på Jonathan Franzen på bokmässan (och givetvis ville jag gå och heja på Simona Ahrnstedt), men, men...
Vad är väl en bal på slottet...



Läs det intressanta reportaget om Jonathan Franzen (en av USAs mest omtalade författare) i senaste Vi läser!

Snipp, snapp, snut...

... så var den underbara semestern slut.

Imorgon börjar jobbet igen och jag vet att jag kommer att tycka det är roligt att vara tillbaka. Imorgon kommer jag att vara taggad till tusen.
Men just nu är jag mer inne på Nalle Puhs linje:

"Underskatta inte värdet av att göra Ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam, lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra."

Ett släp kommer lastat...

Så här roar vi oss i slutet av semestern:



Tro mig - det behövdes en garagerensning!

Sista doppet?

Jaha, så har vi förmodligen tagit oss sommarens sista dopp.
Idag flyttade vi hem igen, efter fyra underbara veckor i stugan.
Det känns lite vemodigt, måste jag erkänna.

Försöker påminna mig själv om höstens alla fördelar:
* Greys Anatomy börjar igen.
* Kvällarna blir mörkare, så man får börja tända ljus när man sitter och myser.
* Vi behöver inte ha +26 grader inomhus längre.
* Vardagsrutinerna styr upp dagarna på nytt - så man behöver inte ligga och dra sig till halv elva på mornarna.
* Livsmedelshyllorna i butikerna kommer inte gapa tomma längre, när den norska invasionen är över.

Jag försöker intala mig att det ska bli skönt att återvända till vardagen.
Det skorrar bara aningens falskt.