De överlevandes öden

I fredags visade SVT en dokumentär om Titanic med anledning av att det är 100 år sedan fartyget förliste (ni kan fortfarande se dokumentären här).

Jag måste säga att dokumentären grep mig på ett speciellt sätt. Visst kan jag historien om Titanic och givetvis har jag sett James Camerons fantastiska film med Kate och Leo. Jag har förfasats över passagerarnas öden under de där fruktansvärda timmarna när fartyget gick till botten, gråtit över fartygsorkesterns heroiska insats när de, enligt legenden, spelade Närmare Gud till dig ända in i den vattenfyllda graven.

Fredagens dokumentär fick mig dock att tänka ett led längre; på de överlevandes öde efter räddningen. Några hyllades som hjältar, fick ära och berömmelse i dåtidens media, gåvor och publicitet. Andra utmålades som skurkar, ja rent av mördare, då de inte gjort vad de borde - inte offrat sig för andra.

En man på ett av de närliggande fartygen beskylldes till och med för dråp då han inte kommit till Titanicpassagerarnas räddning tillräckligt snabbt. Han fick sparken, "gavotterades" i media och levde resten av sitt liv i skam. (Så mycket mer tragiskt när nutida forskning visat att han förmodligen inte haft så stor chans att göra något då Titanics lokalisering enligt nödropen inte stämde med verkligheten).

Sorgen och efterdyningarna av förlisningen lever kvar än idag. Släktingar sörjer, vissa med stolthet - andra med skam. Några får fortfarande lida för förfädernas handlingar.

Varför funderar jag då över detta just idag?
Jo, jag kan inte låta bli att sätta dokumentären i relation till den uppmärksammade rättegång mot Anders Bering Breivik som inleddes i Oslo idag.

Timmarna på Utöya måste ha varit lika skrämmande och ödesdigra som för passagerarna på Titanic. Vissa överlevde, kanske till och med som hjältar, medan många - alltför många - strök med.

Hur kommer händelserna att påverka de överlevandes liv framöver?
Och i hur många generationer?

Mardrömmar

Händelserna i Norge har verkligen gripit tag i oss alla, skakat om vår trygga tillvaro och fått oss att känna att livet är något dyrbart, som inte skall tas för givet.

Det är svårt att hitta ord för att uttrycka känslorna som ett sådant illdåd väcker. Som tonårsmorsa blir jag så rädd, så rädd. Om inte våra ungdomar kan vara trygga på ett sommarläger, var kan de då vara trygga? Om de blir måltavlor av den enkla anledningen att de vill ta ansvar, engagera sig för ett bättre samhälle, för rättvisa och solidaritet - hur ska vi då kunna tro på en framtid?

Det är svårt att hitta ord, att skriva om det ofattbara, men jag vill ändå försöka ge röst åt den avsky jag känner för det som denne mördare gjort.

Men sedan måste jag få säga något annat - och jag vet inte riktigt om det är okej att göra det mitt i allt detta. Men jag är så tacksam och glad över att mördaren/terroristen inte var muslim utan en blond norsk kille.

Under de första timmarna efter bombattentatet - då alla utgick från att det var fanatiska muslimer som varit i farten igen - drog min oro igång över hur det skulle påverka vår älskade Roman. Det finns redan så mycket misstro och avståndstagande mot muslimer, så mycket förutfattade meningar och aggressioner riktade mot våra flyktingar. Skulle han nu drabbas av "Guilt by association" igen? Skulle han få ytterligare tryck på sig från skolkamrater och omgivning?
Han som redan upplevt liknande massakrer som den som skedde på Utöya.

Vad är det för värld vi lever i egentligen?