Häromdagen läste jag i vår lokaltidning att Kristian Luuk (ni vet: På spåret, Hassan, Sen kväll med Luuk, Melodifestivalen... osv... osv...) haft ett seminarium för gymnasieelever i samband med någon slags "karriärdag" i skolan.
Kristians främsta råd till ungdomar som funderar över utbildningsvägar och karriärval var: "Våga jobba med det som är roligt!"
Det griper mig verkligen. "Våga jobba med det som är roligt!" Hur svårt är inte det rådet att följa? Räkningar ska trots allt betalas, familjen ska överleva, ålderdomen tryggas. Hur ska man då våga följa sin "Lust-kompass".
Den lille stränge Luther inom mig väser som Emils pappa "Rolit´å rolit´, grisar sa inte ha rolit´", medan skrivaren inom mig ropar "Yes!"
Undrar vad som hade hänt om jag hört Kristians föreläsning när jag gått på gymnasiet. Hade det förändrat något? Kan det förändra något nu? Vågar jag?
Ber så hemskt mycket om ursäkt för min långvariga tystnad, men jag har fokuserat på mitt jobb under en längre tid - och inte riktigt orkat hänga här... Men nu är jag tillbaka.
Jag tror det är våren och solen som gett ny energi och ny skrivlust. Plötsligt börjar tankarna cirkla runt mina karaktärer igen, nya förvecklingar smyger sig in i mina drömmar och inspirationen knackar på dörren. HÄRLIGT!
Hoppas det håller i sig.
Hoppas ni finns kvar, alla kära bloggvänner. Jag har verkligen saknat er!
Min förkärlek för hotellvistelser är definitivt över. När jag för en gångs skull hade chans till lite härlig sovmorgon i min sköna hotellsäng hamnade jag givetvis i ett rum där ALLT som kvinnan i grannrummet gör hörs.
Hur kan jag veta att min rumsgranne är en kvinna? Jo, när hennes stilettklackar (det måste vara höga stilettklackar hon trippar runt på) smattrar mot golvet låter det som att det är mitt golv de smattrar mot.
När hon tappar korken till sin parfymflaska mot handfatets porslin (inte en gång, inte två - nej, fyra gånger!) låter det som att hon befinner sig i mitt badrum. För att inte tala om stolen hon skrapar mot golvet. Tv:n som surrar i rummet. Badrumsdörren hon lyckas stänga med en smäll.
Och varje gång hon spolar vatten (tro mig, det kan man tydligen göra flera gånger per natt) reagerar min kissblåsa.
Att hotellrummet dessutom ligger alldeles ovanför en stor samlingsknut för stadens bussar gör inte saken bättre. Bussarna dundrar genom mitt rum - förlåt; utanför mitt rum ska det givetvis vara - var 5:e minut.
Så istället för en pigg, alert och utvilad Malin kommer nu mina kurskamrater att få träffa en sur och grinig Malin med stora påsar under ögonen.
Jag har alltid gillat att bo på hotell. Det är något speciellt med att komma in i ett välstädat rum som har en inbjudande säng - välbäddad med sträckta lakan och en väggmonterad tv perfekt inställd för att passa en sängliggande ställning. Jag gillar anonymiteten. Ensamheten - mitt bland alla andra människor. Jag gillar till och med att ligga och smyglyssna på hur andra människor, främlingar, gör sig redo för natten och jag ÄLSKAR att gå till ett maffigt frukostbord där jag kan välja, välja, välja bland alla godsaker och sedan slipper plocka undan efter mig.
Men när jag nu är inne på tredje veckan i rad som är fylld med hotellnätter känner jag mig mätt på erfarenheten. Nu längtar jag hem till min obäddade säng, mina skrynkliga lakan, mina stimmiga grabbar, telefonen som ringer, diskmaskinen som ständigt surrar och makens underbara kramar. Nu vill jag hem!
Härom natten drömde jag att jag blev inkallad till min chef i kommunhuset. Hon satt bakom sitt stora skrivbord, spände ögonen i mig och sa: "Du håller inte budgeten, Malin." Jag stammade fram en förklaring, beskrev hur nya skollagen ställer högre krav på oss, hur den nya läroplanen kräver att vi förändrar vår undervisning och de materiel eleverna behöver.
Hon avbröt mig och smattrade fram: "Du vet vad som händer om man inte håller budgeten. Då skjuter vi ditt barn." Jag protesterade. Grät. Försökte övertala henne att ta mig istället. Men dörren till kontoret öppnades och min 10-åring släpades in och skjöts inför mina ögon.
Tack och lov vaknade jag sedan. Jag tror dock att kommunens ansträngda ekonomi sätter spår i mig. Djupa, mörka, spår...
Ps. Jag har en jättebra chef. En smart, stark och erfaren kvinna, så jag tror att mina barn är säkra. Dessutom håller jag budgeten! Tack och lov... Ds.
Gruvar mig för morgondagen. Har lätt söndagsångest eftersom jag vet att veckan som ligger framför mig kommer att bli obeskrivligt stressig.
För att hantera det hela påminner jag mig om att jag faktiskt trivs med mitt arbete, mina jobbarkompisar och min tillvaro. Det finns arbeten som är betydligt värre:
I måndags upplevde jag något riktigt läskigt. Plötsligt, och helt utan förvarning, förlorade jag synen på ena ögat.
Jag skyndade mig att avsluta samtalet som jag satt i, ringde vårdcentralen och fick genast komma upp för att träffa en läkare. Läkaren beslutade sig rätt snabbt för att skicka mig vidare till sjukhuset 25 mil bort så det var bara att hoppa i taxin och få skjuts ned till kusten. Någonstans fanns farhågan att det kunde vara en propp som orsakat det hela.
Tack och lov så visade det sig inte vara så farligt. När ögonläkaren undersökte mig fem timmar senare, när jag hungrig som en varg (eftersom jag aldrig fått i mig någon lunch) äntligen fick träda in i undersökningsrummet,trodde han att det rörde sig om ögonmigrän.
Ögonmigrän? Aldrig hört talas om tidigare, men tydligen en mer ovanlig form av migrän som leder till temporärt synbortfall men sällan någon smärta.
Ber så hemskt mycket om ursäkt. Har bara inte hunnit med bloggen under några veckor. Det är alltid så här vid terminsstart: Galet mycket att göra. Tio timmars övertid på fyra dagar är långt ifrån optimalt, men vad ska man göra?
Tack och lov har jag dock varit gräsänka i en vecka så jag har inte behövt bära oket av dåligt samvete (ni vet: dålig mamma som inte hinner laga mat och dålig hustru som bara jobbar...). Skönt. Jag tror att familjen får åka bort den här veckan varje år framöver.
Nåja. Nog om jobb. Det kommer att hålla i sig några veckor till och sedan lugnar det ned sig. Hoppas jag.
Det är dock tråkigt att jag inte kommer ha möjlighet att åka på bokmässan trots allt. Hinner inte och har inte heller råd eftersom... vi drar utomlands i december. Någon (!!!) fyller nämligen 40. Japp. Tragiskt men sant. Tröstar mig med tanken på värme, sol, sandstränder och hav (som förhoppningsvis är hajfria), god mat och god dryck. Det ska bli härligt!
Hade siktat in mig på Jonathan Franzen på bokmässan (och givetvis ville jag gå och heja på Simona Ahrnstedt), men, men... Vad är väl en bal på slottet...
Läs det intressanta reportaget om Jonathan Franzen (en av USAs mest omtalade författare) i senaste Vi läser!
Imorgon börjar jobbet igen och jag vet att jag kommer att tycka det är roligt att vara tillbaka. Imorgon kommer jag att vara taggad till tusen. Men just nu är jag mer inne på Nalle Puhs linje:
"Underskatta inte värdet av att göra Ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam, lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra."
Idag har vi haft brandutbildning med jobbet och jag säger bara WOW vilken aha-upplevelse! Först fick vi HLR-utbildning (Hjärt- och lungräddning) vilket var bra, men faktiskt riktigt jobbigt. Jag hoppas verkligen att jag aldrig kommer att behöva använda mina kunskaper för det gick sisådär för mig. MiniAnnes (dvs. den lilla plastdockan vi övade på) bröst höjdes ALDRIG, hur mycket jag än blåste. Tillslut kändes det nästan som om jag var den som behövde få HLR...
Sedan övergick vi till själva brandutbildningen och det är här aha:et kommer in. Oj, oj, oj. Jag inser att det är ett rent under att vårt hus inte brunnit ned till grunden; så många potentiella brandhärdar vi har omkring oss: * Datorer, kaffebryggare, torktumlare och andra elektriska attiraljer. * Damm bakom spis och kyl (måste erkänna att vi inte grovstädar så ofta). * Tv-apparaten som bara stängs av via dosan (och alltså fortfarande är igång och kan bli överhettad) m.m m.m...
Och det kändes sådär lagom bra när läraren/tillförordnade brandchefen Uffe säger att vardagsrumssoffan motsvarar brandstyrkan i 200 liter bensin. (Överväger faktiskt om det inte vore bättre att enbart sitta på pinnstolar i framtiden).
Och inte kan vi vara säkra på att våra brandvarnare verkligen fungerar, heller. Har alltid förlitat mig på att de ska börja pipa när batterierna håller på att ta slut. MEN - tänk om de gör det när vi är borta... Och så har de tystnat när vi väl kommit hem igen... Och så sover vi i ett hus utan fungerande brandvarnare... Och så tar det bara 3,5 minut för ett rum att bli övertänt...
Jag kommer aldrig kunna somna ikväll!
Vi fick även öva att släcka bränder (med både pulversläckare och kolsyresläckare), samt att släcka elden på en brinnande människa. Nej. Givetvis var det en docka vi övade på, men det kändes nog så verkligt.
Idag har jag varit på en konferens i Luleå. Åkte vid 6-tiden på morgonen i snö, blåst och halka. Kom iväg sent och körde alldeles för fort men tack och lov gick allt bra.
Det var till och med roligt att köra ensam - jag kunde lyssna på en roman och plockade därför med mig Det fördolda av Hjorth & Rosenfeldt. En mycket positiv överraskning måste jag säga. Det är deras debut i deckargenren, men redan utannonserad som första delen i en serie. Bra. Jag gillar verkligen deras förstlingsverk.
Storyn är inte unik (nu har jag ju visserligen inte lyssnat klart, men än så länge känner jag igen de flesta greppen) men karaktärerna är ovanligt intressanta. De känns faktsikt lite fräscha i jämförelse med andra svenska deckarkaraktärer (ingen av poliserna är - hör och häpna - alkoholist! Bara en sån´ sak...).
Kommer med en utförligare recension när jag lyssnat klart, men hittills lutar det åt ett högt betyg, inte minst för att Det fördolda fick min tråkiga färd att bli riktigt trevlig.
Konferensen då? Jodå, den var också riktigt, riktigt bra.
Igår berättade en av tjejerna på bokcirkeln om en ny "sport" bland elever som går ut på att reta upp en lärare så mycket som möjligt och sedan filma lärarens sammanbrott. Kul?
Filmerna läggs ut på youtube så att ungdomarna därefter kan skratta och kommentera lärarens ilska. Målet är att jaga upp läraren så att h*n tillsist kastar ut en bänk genom ett fönster, kastar en sko på en elev, börjar gråta osv. osv. (alla exempel har jag hittat på nätet).
Och som om förödmjukelsen av att bli uthängd på youtube när man är som svagast inte är nog så lägger de rara ungomarna dessutom till en massa kränkande kommentarer till filmerna.
Under en film (där en stackars hemkunskapsfröken hetsas av en hel klass) skriver man: "Ännu en film från min klass när vi retar upp en lärare." DET ÄR SÅ VIDRIGT! Och det värsta är att lärarna är helt försvarslösa. Den lagstiftning vi har haft (det blir något bättre med den nya skollagen som träder i kraft nästa år) tillåter nästan inga diciplinära åtgärder över huvud taget. Istället får eleverna kränka, bespotta och förlöjliga lärarna utan egentliga påföljder. En god undervisning kring respekt för våra framväxande samhällsmedborgare?
Åh, vilken bra dag jag har vaknat till. Jag har fått sova gott och relativt länge i natt (intresseklubben noterar, va´?) Jag har en relativt lugn arbetsdag - ska visserligen åka 12 mil bil och befinna mig på två föräldramöten samtidigt... Lätt som en plätt... Men bäst av allt: Vi har bokcirkel ikväll! Yes!
Så här såg det ut kl. 05.30 imorse när jag skulle köra iväg till Luleå. Tack och lov gick allt bra - och kursen var mycket givande! Vi såg 3 bilar i diket på vägen ned men lyckligtvis inga tecken på att någon skulle ha skadat sig.
När vi satt vid frukostbordet imorse frågade käre maken hur min dag skulle se ut. Jag svarade med en lång utläggning om alla möten jag hade inbokade, alla uppgifter som skulle göras, allt skrivbordsarbete jag låg efter med (givetvis i syfte att få lite extra kärleksfull omsorg...).
Maken tittar på mig, ler och säger: "Sliten slampa." Jag sätter kaffet i halsen och frågar sedan försiktigt: "Vad sa du?" "Sliten slampa." Det blir tyst runt bordet. Alla tittar på mig. Jag tittar chockat på maken. Han brukar inte använda vulgärt språkbruk. "Förlåt?", piper jag på nytt. "FLITENS LAMPA", svarar han övertydligt. "Du verkar ha det stressigt."
Aha. Flitens lampa. Inte sliten slampa. Även om det också kan stämma.
Blev nyss uppringd av en journalist som pressade mig kring en jobbfråga. Försökte vara cool och svara korrekt och sakligt, men vet inte om jag lyckades.
Det känns inte bra i magen. Tror inte jag vill läsa tidningen imorgon.
Förlåt mitt skrala bloggande de senaste veckorna. Det nya jobbet har uppslukat mig, min kraft, min inspiration, min kreativitet, min passion... alldeles fullständigt. Det blev en rivstart, minsann, men en rolig sådan och jag trivs alldeles fantastiskt bra.
Enda orosmolnet är väl att skrivandet blir lidande. När jag kommer hem på kvällarna känns hjärnan som en ihoppressad tvättsvamp. Inget mer har gått att krama ur. Men jag hoppas att det blir ändring på det så småningom. Längtar efter att få dyka ned i min berättelse igen.
Jag väntar dessutom fortfarande på svar från ett förlag. Det har nu gått 4 månader utan att de hört av sig och jag försöker intala mig att det är positivt. Å andra sidan känns det som om gapa efter allt för stor bit av lyckokakan. BÅDE ett nytt, stimulerande jobb OCH ett förlagskontrakt vore too much. Man ska inte förhäva sig. Inte tro att man är något. Hell Jante. Eller...
Det har inte blivit så mycket bloggat den här veckan och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det. Har varit rätt mosig i hjärnan när jag kommit hem på kvällarna, det är så mycket nytt att sätta sig in i på jobbet, så många tankar som snurrar runt, så när jag väl kommit hem orkar jag knappt läsa instruktionerna på markaronipaketet (inte för de behövs egentligen - men ni förstår vad jag menar va´?).
Jag har varken haft kraft att blogga, skriva eller läsa. Trist. Tror dock att det kommer bli bättre med tiden, när jag väl kommit in i rutinerna. Förresten, visst läser jag: Skolinspektionens rapporter, nya skollagen, läroplaner och skolplaner... Inte lika spännande som Ajvide Lindqvists Människohamn men likafullt en slags skräckupplevelse... Ryyyysligt spännande!
