Vikten av att läsa det finstilta

Härom natten drömde jag att jag blev inkallad till min chef i kommunhuset. Hon satt bakom sitt stora skrivbord, spände ögonen i mig och sa:
"Du håller inte budgeten, Malin."
Jag stammade fram en förklaring, beskrev hur nya skollagen ställer högre krav på oss, hur den nya läroplanen kräver att vi förändrar vår undervisning och de materiel eleverna behöver.

Hon avbröt mig och smattrade fram: "Du vet vad som händer om man inte håller budgeten. Då skjuter vi ditt barn."
Jag protesterade. Grät. Försökte övertala henne att ta mig istället. Men dörren till kontoret öppnades och min 10-åring släpades in och skjöts inför mina ögon.

Tack och lov vaknade jag sedan. Jag tror dock att kommunens ansträngda ekonomi sätter spår i mig. Djupa, mörka, spår...

Ps. Jag har en jättebra chef. En smart, stark och erfaren kvinna, så jag tror att mina barn är säkra. Dessutom håller jag budgeten! Tack och lov... Ds.

Osmakligt!

Hörde på radion att en amerikansk producent redan gjort en film om händelserna på Utöya. Till filmen har dessutom producerats en trailer som lagts ut på Youtube.

Jag vill bara gråta.
Hur kan man vara så respektlös?
Visst begriper jag att det kommer att göras film på händelsen (så fungerar tyvärr vår värld idag - katastrofer, sorg och meningslöst våld har en tendens att bli Big Business), men redan?

När jag pluggade krishantering lärde jag mig att en "normal" (men det finns givetvis ingenting normalt i en kris) sorgeperiod varar ca ett år. Ett år innan man kan börja gå vidare, med små små steg. Sorgen, förlusten och smärtan kommer givetvis alltid att finnas kvar, men man börjar kunna se framåt TROTS sorgen...
Ett år.

Men denne amerikan väljer att frossa i smärtan trots att det bara gått tre månader. Medan de anhöriga förmodligen kämpar för att klara sig igenom dagen utan att gå sönder av sorg och saknad.

Hur kan han leva med sig själv?
Hur kan drivet efter att tjäna pengar få överskugga medmänsklighet så fullständigt?