Tvivel

Det värsta med att vara aspirerande författare är all väntan som man får ägna sig åt. Väntan på refuseringar. Väntan på besked.
Det är under dessa veckor, nej månader, som självförtroendet utsätts för hårda prövningar.

Mitt färdiga manus Vara dig trogen fick dock en mycket uppmuntrande refus från ett förlag. Man skrev:

Vara dig trogen är intressant vad gäller såväl tema och miljö som diskussionen kring världslig moral kontra religiös övertygelse, och du har ett bra språk. Däremot känner vi att romanen inte riktigt bär ända fram vad gäller gestaltning och berättande, och eftersom vi med en hårt konkurrensutsatt litteraturmarknad i åtanke måste vara väldigt selektiva, tvingas vi tacka nej till ditt erbjudande om utgivning.

Jag kontaktade förlaget på nytt, sa att jag gärna ville försöka åtgärda de brister som de påtalat och undrade om det var någon idé att jag skickade in manuset på nytt efter det. Jag fick det uppmuntrande svaret:

Givetvis får du omarbeta och skicka in Vara dig trogen på nytt – manuset fångade ju trots allt vårt intresse och diskuterades på flera möten.

Och här sitter jag nu.
Det har gått fyra veckor sedan jag skickade in det omarbetade manuset, och jag har inte hört något från förlaget ännu.
Det är olidligt att bara gå och vänta.
Tvivlen ansätter mig, och de är sannerligen skoningslösa.

"De är inte alls intresserade av manuset. De ville bara uppmuntra dig som kompensation för att deras första svar dröjde." (Jag fick vänta länge på svar, fick till slut efterlysa mitt manus på förlaget)
"Om de sagt nej en gång kommer de givetvis att göra det igen."
"Det är så få som blir utgivna, varför skulle just du fixa det?"

Jag försöker stå emot den destruktiva rösten i mitt inre, men vissa dagar är det svårt. Alltför svårt.