Uppdatering

Det har varit körigt de senaste veckorna.
Fruktansvärt körigt...
Men nu hoppas jag att det håller på att lätta en aning.

Så vad har hänt sedan sist?

* Jag har NÄSTAN köpt en hundvalp. Mot makens vilja. Men på sluttampen fegade jag ur. Det är nog bäst om man är överens om ett sådant beslut...

* Jag har läst flera böcker och de har alla varit riktigt, riktigt bra.

* Jag har inte vågat skicka in mitt manus till förlaget som ville läsa det. Dumt, jag vet, men så länge jag inte skickar in det lever fortfarande drömmen. En stor illusion, javisst, men det är nog så mitt undermedvetna jobbat. Jag bävar för ytterligare ett "Nej, tack!".
Jag ska skicka in det. Givetvis. Snart...

* Jag har haft feber och nästan hostat lungorna ur kroppen. Jag är inte riktigt frisk ännu, men på bättringsvägen. Tack och lov, för jag har sannerligen inte tid att vara sjuk.

* Jag har jobbat, jobbat, jobbat, jobbat -alldeles för mycket. Men det känns bra, då har jag lite extra komptid att plocka ut när solen och värmen kommer.

Ja, det var lite av en uppdatering. Med andra ord är det inte mycket som hänt i mitt liv de senaste tre veckorna. Och det känns helt okej.


Här är den lilla söta pumivalpen som nästan blev min... (Hör ni min längtansfulla suck?)

Magiskt tänkande...

Visst är det lätt att falla in i lite magiskt tänkande ibland? Tyda tecken på olika sätt (så att de passar en själv och ens önskemål). Nåväl, igår gjorde jag sannerligen det.

Första dagen på nya jobbet. Miljoner fjärilar i magen. Ensam i den stora mörka skolan letar jag mig fram till mitt kontor. Vad är det första jag får se? Jo, en tavla av Sven Ljungberg!
Tada!
Detta var meningen. Det stod i sjärnorna att just jag skulle få detta jobb och aaaaallt kommer att bli toppen! Hurra! Ett fantastiskt tydligt magiskt tecken!

Hänger ni inte med?

Sven Ljungberg är en hyfsat känd småländsk konstnär, hemmahörande i min makes hemort Ljungby. (Ni kan läsa mer om honom här.) Han är dock relativt okänd för oss som växt upp i mina lappländska hemtrakter (150 mil norr om Ljungby) men trots det hänger en av hans litografier på mitt nya arbetsrum.
- It´s a sign!

Rösta, rösta, rösta...

Min make är nominerad till ett stipendium!
Jag är förstås oerhört stolt över honom och det arbete han utför och önskar så att han ska vinna.
Snälla; gå in och rösta på honom här!

Rösta på Niklas Westling och Arjeplogs filmfestival, som ni kan läsa mer om här.

Tvivel

Det värsta med att vara aspirerande författare är all väntan som man får ägna sig åt. Väntan på refuseringar. Väntan på besked.
Det är under dessa veckor, nej månader, som självförtroendet utsätts för hårda prövningar.

Mitt färdiga manus Vara dig trogen fick dock en mycket uppmuntrande refus från ett förlag. Man skrev:

Vara dig trogen är intressant vad gäller såväl tema och miljö som diskussionen kring världslig moral kontra religiös övertygelse, och du har ett bra språk. Däremot känner vi att romanen inte riktigt bär ända fram vad gäller gestaltning och berättande, och eftersom vi med en hårt konkurrensutsatt litteraturmarknad i åtanke måste vara väldigt selektiva, tvingas vi tacka nej till ditt erbjudande om utgivning.

Jag kontaktade förlaget på nytt, sa att jag gärna ville försöka åtgärda de brister som de påtalat och undrade om det var någon idé att jag skickade in manuset på nytt efter det. Jag fick det uppmuntrande svaret:

Givetvis får du omarbeta och skicka in Vara dig trogen på nytt – manuset fångade ju trots allt vårt intresse och diskuterades på flera möten.

Och här sitter jag nu.
Det har gått fyra veckor sedan jag skickade in det omarbetade manuset, och jag har inte hört något från förlaget ännu.
Det är olidligt att bara gå och vänta.
Tvivlen ansätter mig, och de är sannerligen skoningslösa.

"De är inte alls intresserade av manuset. De ville bara uppmuntra dig som kompensation för att deras första svar dröjde." (Jag fick vänta länge på svar, fick till slut efterlysa mitt manus på förlaget)
"Om de sagt nej en gång kommer de givetvis att göra det igen."
"Det är så få som blir utgivna, varför skulle just du fixa det?"

Jag försöker stå emot den destruktiva rösten i mitt inre, men vissa dagar är det svårt. Alltför svårt.

Jag och Indiana Jones

Det finns en scen i Indiana Jones, "Det sista korståget", där Indy tvingas ta ett steg ut i tomma intet. Han står på en klippavsats och framför honom gapar avgrunden, likafullt vet han att enda vägen för att nå den heliga Graalen är - framåt.
Så han tar det där steget i tro...
Och givetvis uppenbaras en sten för honom att stå på.
För varje steg ut i avgrunden dyker en osynlig klippa upp, så att det till slut blir en stenbro över djupet.

När jag skickade in mitt manus för första gången kände jag mig precis som Indy på den där klippavsatsen.
Jag tog mitt första steg i tro.

Nu väntar jag bara på att den osynliga bron ska börja skönjas.

Välkommen till min blogg!
Jag hoppas att vi ska få ta de där första stegen över bron tillsammans.