Syrran - politisk förkämpe!

Är så stolt över min lillasyster!
Lyssna till hennes politiska kampsång. Underbar!

Kritiken riktas till Landstingsrådet Kent Ögren som gått i spetsen för beslutet att lägga ned läkarjouren i Arjeplog. Ett beslut som innebär att vi Arjeplogare gör bäst i att inte bli sjuka mellan kl.21-07 eftersom det då är 8,5 mil till närmaste läkare och 22 mil till närmasta sjukhus...

Vad är väl några ynka inlandsbors liv värda när landstinget kan spara 500 000 kronor (i en budget som omfattar 1,5 miljard).
Men det är klart - Kent och de andra politikerna bor inte Arjeplog.

En kvinnlig förebild

När jag läste DN i dag började jag skämmas över mina tre senaste inlägg på bloggen.

I en artikel berättas om hur den iranska författaren och männi­skorättsjuristen Nasrin Sotoudeh sedan drygt ett år suttit bakom murarna i Evinfängelset i Iran anklagad för ”agerande mot landets säkerhet” och ”propaganda mot staten”. Nasrin är dömd till sex års fängelse och tio års arbetsförbud och har periodvis suttit i isoleringscell utan kontakt med sin familj eller sin advokat.

Nasrin har skrivit flera brev från fängelset till sina små barn. I sitt senaste brev tar hon upp frågan om hijabtvånget i Iran och berättar att hon berövades besöksrätt på grund av sin vägran att bära obligatorisk chador, plagget som täcker kroppen från topp till tå och stänger inne hår, ben och armar från sol, vind och luft.

Jag vill bara gråta när jag läser citatet ur ett av hennes brev. Hon skriver:

”Självklart lider jag av att inte få krama er. Jag lider också av att inte få höra era röster. Men mina älskade barn, ni kommer att kunna bedöma mina gärningar en dag, vare sig jag vill eller inte. Därför vill jag att ni ska veta att jag inte kommer att tillåta dem att olagligen tvinga mig att träffa er med chador. Jag föredrar att bli berövad rätten att träffa er under min fängelsetid framför att tillåta dem att behandla mig som de vill och olagligen tvinga mig till extra hijab eller dubbelt tvång. Jag är mamma och jag vill inte att mina barn ska se mig i en ­påtvingad och förnedrande utstyrsel. Jag vill inte att mina barn ska tro att andra kan utsätta dem för en olaglig handling genom att missbruka makt.”

Vilken kvinna!
Vilken förebild!
Stackars mamma...

Mardrömmar

Händelserna i Norge har verkligen gripit tag i oss alla, skakat om vår trygga tillvaro och fått oss att känna att livet är något dyrbart, som inte skall tas för givet.

Det är svårt att hitta ord för att uttrycka känslorna som ett sådant illdåd väcker. Som tonårsmorsa blir jag så rädd, så rädd. Om inte våra ungdomar kan vara trygga på ett sommarläger, var kan de då vara trygga? Om de blir måltavlor av den enkla anledningen att de vill ta ansvar, engagera sig för ett bättre samhälle, för rättvisa och solidaritet - hur ska vi då kunna tro på en framtid?

Det är svårt att hitta ord, att skriva om det ofattbara, men jag vill ändå försöka ge röst åt den avsky jag känner för det som denne mördare gjort.

Men sedan måste jag få säga något annat - och jag vet inte riktigt om det är okej att göra det mitt i allt detta. Men jag är så tacksam och glad över att mördaren/terroristen inte var muslim utan en blond norsk kille.

Under de första timmarna efter bombattentatet - då alla utgick från att det var fanatiska muslimer som varit i farten igen - drog min oro igång över hur det skulle påverka vår älskade Roman. Det finns redan så mycket misstro och avståndstagande mot muslimer, så mycket förutfattade meningar och aggressioner riktade mot våra flyktingar. Skulle han nu drabbas av "Guilt by association" igen? Skulle han få ytterligare tryck på sig från skolkamrater och omgivning?
Han som redan upplevt liknande massakrer som den som skedde på Utöya.

Vad är det för värld vi lever i egentligen?

Respons

Sitter på lunchen och funderar på detta med respons. Hur viktig den är för att man ska orka fortsätta kämpa (med skrivandet till exempel) men också hur förvånad man kan bli över den respons man får.

På nationaldagen hade jag fått det ärofyllda uppdraget att vara kommunens nationdagstalare i kyrkan, vilket givetvis var oehört smickrande.
Inledningsvis passade jag på att skoja lite för att sedan gå över till det, i mina ögon, viktiga budskapet på nationaldagen: Tillhörighet. Vår nationaldag firar egentligen inte en historisk händelse (som man gör i exempelvis Norge och USA) utan vi firar främst vår tillhörighet och vår gemenskap.

I början av talet skojade jag om hur oklart den historiska bakgrunden kring nationaldagen egentligen är och lanserade även förslag på andra datum som kanske skulle ha minst lika stor betydelse. Exempelvis den 15:e mars då Sverige 1979 - som första land i världen - förbjöd barnaga. Sannerligen något att fira, inte sant?

Jag poängterade dock att regeringsformen som antogs den 6 juni 1809 givetvis också var viktig eftersom den gjorde slut på det gustavianska enväldet och införde maktdelningsprincipen.

Och det är här som det hela blir intressant...
Jag skojade nämligen till det lite och sa något i stil med: "Och det är ju tur att vi inte längre har kungligt envälde - med tanke på den kung vi har idag..."

Oj, oj, oj.

Det togs minsann inte väl emot, har jag fått höra så här i efterhand.
Kungen får man tydligen inte skämta om.

Upp till kamp

Idag blir det till att gå upp i "ringen" på riktigt för min del. Jag ska nämligen tampas med migrationsverket.
Varför?
Ska försöka ordna med ett främlingspass till älskade Roman. Och det verkar sannerligen inte vara det lättaste...

Till jul planerar vi en härlig utlandssemester och då måste Roman givetvis kunna följa med. Det säger sig självt, han är ju en i familjen.
Jag hoppas att migrationsverket förstår det...

Sannolikt eller inte

Händelserna i Japan har påverkat oss alla den senaste veckan. På SVT får vi följa katastrofen minut för minut (det är nästan som om vi inbjuds till att frossa i förödelsen) och det enda som kan sätta jordbävningen och kärnkraftsolyckan i bakgrunden är det inledda kriget i Libyen.

Om jag hade varit cyniskt lagd skulle jag ha tänkt att kriget i Libyen (jämfört med andra krigshärdar i världen) rapporteras så innerligt eftersom det påverkar oss svenskar. Våra solsemestrar i medelhavet kan ju vara hotade, gubevars...

Men åter till Japan.
Jag kan inte låta bli att denna måndagsmorgon påminna mig om den store profeten Tage Danielssons ord om sannolikhet. Något att bära med sig under veckan som ligger framför.

Harrisburg - Tjernobyl - Fukushima - ?

Yacoubians hus

Sent om sider kommer här mitt utlåtande om Yacoubians hus:
Den är helt klart läsvärd!

Det är en mycket intressant skildring av det moderna Egypten. Många av mina fördomar om landet kom på skam - visst är det härligt när böcker får en att ändra perspektiv på livet och världen - och jag känner nu, mer än någonsin, att jag gärna vill besöka det anrika landet. Inte för att det var en positiv skildring av Egypten, snarare tvärt om, men romanen väckte mitt intresse.

Storyn då? Boken handlar om ett hus, Yacoubians hus, som ligger beläget mitt i Kairos myllrande kärna. Det är uppfört på trettiotalet och var en gång i tiden hemvist för ministrar och miljonärer. Numera finns där alla sorters människor: en fattig men vacker kvinna som snabbt får lära sig att mäns lustar är det som styr samhället, portvaktens son som på grund av sin bakgrund nekas inträde på polishögskolan och därför söker sig till religiös fundamentalism, en korrupt rikeman som tänjer på Koranen för att tillgodose sina egna begär mfl. mfl.

Flera små livsöden vävs samman i det gamla huset och det bärande temat genom historien (som jag uppfattar det) är skillanden mellan fattiga och rika, och vad denna skillnad kan få människor att göra. Korruption, fanatism, dekadens och hänsynslös exploatering av människor och känslor, allt kommer till uttryck i det lilla universum som Yacoubians hus utgör.

Språket är lätt och karaktärerna intressanta. Det finns en svart humor bakom skildringarna som gör att jag trots allt vill läsa vidare, som får samhällskritiken (för det är så jag uppfattar det) att bli tillgänglig. En mörk berättelse som skildras på en lättsamt sätt, men ger en bitter eftersmak. Jag blev mycket berörd av de livsöden som gestaltas och rekommenderar därför boken varmt.

Mitt betyg: 7/10

Jag börjar gråta...

... när jag tittar på följande film om prostituerade flickors situation i Bangladesh.

Hur kan människor behandla varandra på det viset?

Tack och lov att det finns de som vill vara motvikt till ondskan!

Politiskt korrekt?

Med anledning av Israels desperata försök att rättfärdiga attacken mot Ship to Gaza, och deras arbete för att utmåla fredsaktivisterna som terrorister, tittar jag på Jeff Dunham.

Ibland måste man bara få skratta åt allt elände. Åt alla fördomar. Det kanske inte är PK men det är skönt. Riktigt skönt. Att mr Dunham dessutom är en gudabenådad buktalare är bara grädde på moset.

Blottade

Under gårdagen följde jag, som alla andra, händelserna i Israel. Och precis som alla andra chockades jag av Israels dumhet. Snacka om att de har blottat sig!
Jag kan bara sälla mig till de fördömanden som riktas från alla håll, läs till exempel Malin Persson Giolitos inlägg på sin blogg här (det är mycket tänkvärt!), och instämma i kören som kräver att Israel faktiskt ställs till svars denna gång!

1992 besökte jag Jordanien, Israel och Palestina för att studera mellanösternkonflikten. Vi var en grupp med svenska representanter från olika ungdomsorganisationer och resan var organiserad av UD. För mig, som just då studerade teologi, blev resan en verkligen ögonöppnare. Jag hade haft en mycket romantiserad bild av Det Heliga Landet, men verklighetens Israel var inte ett land präglat av kärlek. Tvärtom.

Vår grupp utsattes för diverse integritetskränkningar (man gick t ex igenom vår packning och våra rum när vi var ute på olika möten) och starkast minns jag hur vår stackars palestinske taxichaufför trakasserades när han stoppades i en vägkontroll på vår resa ut till Birzeit University på Västbanken. Som den naiva svenska jag var trodde jag knappt mina ögon när militären slog sönder framlyktorna på taxibilen och därefter bötfällde mannen för att han körde med trasiga lyktor...

Jag glömmer heller aldrig besöket i det palestinska flyktinglägret utanför Amman. Misären och tröstlösheten som rådde där, och den gamla kvinnan som fortfarande bar med sig nyckeln till sitt hus i Israel som hon tvingats lämna i hast på 60-talet.

Jag hoppas att Israels attack mot Ship to Gaza (på internationellt vatten dessutom!!!) kommer att leda till att något konkret görs för palestinernas sak.
Jag hoppas.
Men är tyvärr skeptisk.

Vad ska jag tycka?

Igår läste jag följande artikel på E24, De tjänar miljoner på sina böcker. Artikeln handlar om några av våra främsta författarinnor och hur mycket pengar de tjänat på sina böcker. Bokhoran Johanna Ö citeras: "Framgången ligger i att kvinnorna skriver roliga och intressanta böcker, är snygga och duktiga medialt." Därefter redogjordes för hur många miljoner de kvinnliga författarna dragit in det senaste året, med ett bifogat bildspel där samtliga författares företag och vinster redovisas.

Artikeln väckte ganska starka känslor hos mig och jag låg och grubblade över den innan jag skulle somna. Följande tankar dök upp:

* Vad roligt att det går så bra för våra kvinnliga författare!

* Vad roligt att det inte bara var deckarförfattarna som lyftes fram. Även Kajsa Ingemarsson och Denise Rudberg omnämndes (nu växlar visserligen Rudberg över till deckare, men hennes pengar har hon hittills tjänat på chic-lit)!

* Det kan väl ändå inte bara vara kvinnor som tjänar sådana summor? Mankell, Guilliou, Ajvide Linqvist och inte minst Stieg Larsson borde väl också göra sig en hacka på sina böcker. Varför lyfts bara tjejerna fram?

* Ska jag tycka att det är "Duktigt" av "flickorna" att de "faktiskt" klarar av att leva på sitt författarskap (något som kanske är mer självklart för männen eftersom de inte omnämns)?

* Ska jag rent av bli lite avundsjuk på dessa kvinnliga författare som tjänar storkovan på sitt hantverk. Ingenting väcker ju sådan avundsjuka och bitterhet hos oss svenskar som att läsa om andras förmögenhet och lyckade karriärer.

Ja, ni märker...
Mina tankar gick från glatt positiv och uppmuntrad kvinnlig författarwannabe till misstänksam och konspiratorisk rödstrumpefeminist.
Ska jag tro att E24 vill gott och lyfter fram förebilder, eller att de vill ont och "drar ned" starka och kapabla kvinnor som lyckats?
Jag hoppas på det första.

Scoop!

Både Malin Persson Giolito och Camilla Läckberg skriver om prinsessbröllopet på sina härliga och intressanta bloggar idag, här och här. Jag vill inte vara sämre, jag.

Jag har dessutom ett riktigt scoop att komma med: Daniel och jag har barn tillsammans! Jodå, det finns dokumenterat hos själva socialkontoret i vår kommun! Svart på vitt!

Maken och jag hade inte tänkt släppa bomben förrän efter bröllopet, tänkte vi skulle få oss en härlig semesterhacka genom att sälja nyheten till Vänt i häcken, förlåt, jag menar givetvis Hänt i veckan, eller någon av de andra skvallerblaskorna. Det är väl en medborgerlig rättighet att få göra sig en hacka på evenemanget den 19 juni? Men jag vill inte vara sämre än mina bloggidoler och släpper därför nyheten redan idag...

NEJ, NEJ, NEJ - det är givetvis inte sant! Även om det skulle gå att göra en rolig tidningsgroda av det hela - för dokumentet finns verkligen. När socialnämnden fattade sitt beslut att låta Roman familjehemsplaceras hos oss förra året skedde det samtidigt som kronprinsessan eklaterade sin förlovning. Jag misstänker att någon av kanslisterna på kommunkontoret är begiven på skvallertidningar för när dokumentet skrevs ut stod det att Malin och Daniel Westling tilldelats vårdnaden för Roman *** (Min make heter Niklas, inte Daniel).
Vi ringde givetvis socialkontoret och påtalade skrivfelet - och fick oss ett riktigt gott skratt tillsammans med socialsekreteraren.

Men dokumentet finns. Och skulle kunna "komma i omlopp" (tänk er läskig musik här)...


(Bilden är hämtad från DN)

Kulturellt kapital

Läste följande artikel av Per Gedin i SvD och blev fundersam.
Hur kommer det sig att de svenska förlagen väljer att gå en egen väg jämfört med den övriga förlagsvärlden?
Varför värnar andra länder om den kulturella och litterära mångfalden, men inte Sverige?
Varför tillåts ekonomin och vinstjakten ta över?
Någon som vet?


Per Gedin avslutar sin artikel med följande ord, som ger mig gåshud:

Den viktorianske historikern Thomas Carlyle har sagt att bokförlag är både börs och katedral – både pengar och kultur. Hittills har det varit en självklarhet för de svenska förlagen. Nu har katedralen övergivits av de ekonomer som har ansvaret för storförlag och bokhandelskedjor; för närvarande är det endast börsen som gäller.

Tack, Putin!

Den krånglande scenen är äntligen klar!
Plötsligt släppte allt, och det vill jag tacka Putin för. Jo, det är sant. Han har hjälpt mig alldeles enormt idag.

Scenen var en förförelsescen inom den politiska världen. Jag ville gärna ha den med, men den har känts lite överdriven och orealistisk, och därför svår att skriva.
Men så läste jag Aftonbladet nu på morgonen och insåg att min scen bara var en mild fläkt i jämförelse med den orkan som verklighetens Ryssland bjuder på.
Plötsligt blev det lätt att skriva, och ta ut svängarna.
Det tackar jag Putin (och Katya) för.