Segervrålet känns...

Nu har jag ont i halsen...

Jag säger som Kalle Moréus!

UNDERBART!
Det är underbart att vara hemma igen. Att sova i sin egen säng. Besöka sin egen toalett (jodå, det är sådant jag uppskattar...). Sitta vid sin egen dator igen.

Att Lappland dessutom visar sig från sin bästa sida är bara grädde på moset.
Sol från en klarblå himmel och näst intill varmt. Kan det bli bättre?

Ryggen ömmar från den långa bilresan (vi avverkade 82 mil igår) och snart ska jag ned på knä och krypa.
Till korset, alltså.
Jag var ju stöddig och utlovade VM-guldet till Tyskland.
Nåja, jag är inte sämre än att jag kan erkänna mina fel...

Ikväll avgörs det.

Hård dom

"Hans liv är över."

Domen fälls över englands landslagsmålvakt Robert Green efter en jättetavla i vm-matchen mot USA.
Det finns ingen förlåtelse för sådana blundrar i det fotbollstokiga landet. Ingen nåd.

Inte någon av lagkompisarna klappade om Green, eller gav honom tröstande eller uppmuntrande ord. De vände honom ryggen medan expertkommentatorerna förutspådde hans avrättning i media.
Och så sägs det att idrott förbrödrar.

Ikväll spelar Elfenbenskusten (Svennis lag) mot Brasilien...

Förkyld...

Idag känner jag mig rätt snuvig. Beror förmodligen på gårdagens begivenhet: Seriepremiär i fotboll för yngste sonen.
Vi, entusiastiska föräldrar, stod ute i regn och +2 graders värme... (Min näsa var alldeles iskall när jag kom hem).
Nu gjorde kylan inte så mycket eftersom laget vann med 5-1 (jippie!) och Alexander gjorde 3 assist (japp, jag är stolt), men idag betalar jag alltså priset.
Typiskt.
Vi som ska åka iväg på galej.