De överlevandes öden

I fredags visade SVT en dokumentär om Titanic med anledning av att det är 100 år sedan fartyget förliste (ni kan fortfarande se dokumentären här).

Jag måste säga att dokumentären grep mig på ett speciellt sätt. Visst kan jag historien om Titanic och givetvis har jag sett James Camerons fantastiska film med Kate och Leo. Jag har förfasats över passagerarnas öden under de där fruktansvärda timmarna när fartyget gick till botten, gråtit över fartygsorkesterns heroiska insats när de, enligt legenden, spelade Närmare Gud till dig ända in i den vattenfyllda graven.

Fredagens dokumentär fick mig dock att tänka ett led längre; på de överlevandes öde efter räddningen. Några hyllades som hjältar, fick ära och berömmelse i dåtidens media, gåvor och publicitet. Andra utmålades som skurkar, ja rent av mördare, då de inte gjort vad de borde - inte offrat sig för andra.

En man på ett av de närliggande fartygen beskylldes till och med för dråp då han inte kommit till Titanicpassagerarnas räddning tillräckligt snabbt. Han fick sparken, "gavotterades" i media och levde resten av sitt liv i skam. (Så mycket mer tragiskt när nutida forskning visat att han förmodligen inte haft så stor chans att göra något då Titanics lokalisering enligt nödropen inte stämde med verkligheten).

Sorgen och efterdyningarna av förlisningen lever kvar än idag. Släktingar sörjer, vissa med stolthet - andra med skam. Några får fortfarande lida för förfädernas handlingar.

Varför funderar jag då över detta just idag?
Jo, jag kan inte låta bli att sätta dokumentären i relation till den uppmärksammade rättegång mot Anders Bering Breivik som inleddes i Oslo idag.

Timmarna på Utöya måste ha varit lika skrämmande och ödesdigra som för passagerarna på Titanic. Vissa överlevde, kanske till och med som hjältar, medan många - alltför många - strök med.

Hur kommer händelserna att påverka de överlevandes liv framöver?
Och i hur många generationer?

Ett ufo har landat...

... Eller så har Jesus kommit åter...
... Eller så står kronprinsessan och ringer på dörren...
... Eller så har någon skrapat fram en miljon på en bortglömd trisslott...

Grabbarna skriker och Milou skäller.
Det är ett ruskigt liv ute i vardagsrummet, sånt väsen att jag sliter mig från tangentbordet och den romantiska middag jag just suttit och "avnjutit".

Bara för att få beskedet att Skellefteå AIK kvitterat.

Japp.
Hockeyfeber - Denna vämjeliga yra.

I´m so over it.

11:e september

Igår spenderade jag en stor del av dagen i tv-soffan där jag följde minnesprogrammen och ceremonin kring 11-septemberattackerna.

Vi kom att samtala om detta på jobbet idag, det var fler än jag som blivit berörda av dokumentärer, diskussioner, musik och minnesbilder, och under samtalet säger någon: "Tänk vilket laddat datum det har blivit, den 11 september. Det är så mycket hemskt som hänt just det datumet." Därefter räknade hon upp flera händelser som infallit just den 11/9.

När jag kom hem var jag tvungen att googla för att se att det verkligen stämde, och javisst gjorde det det. Se bara:

1944 – Brittiskt bombflyg förstör cirka 75 procent av bebyggelsen i den tyska staden Darmstadt, varvid omkring 11 500 människor omkommer.
1973 – En militärjunta, ledd av Augusto Pinochet, störtar Chiles president Salvador Allende i en militärkupp.
1978 – Den svenske formel 1-föraren Ronnie Peterson avlider i sviterna av en olycka i Italiens Grand Prix på Monza dagen innan.
1979 – Passagerarfärjan M/S Estonia beställs av Viking Line under namnet M/S Viking Sally.
2001 – En terroristattack utförs mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington D.C., USA.
2003 – Sveriges utrikesminister Anna Lindh avlider till följd av de skador hon har tillfogats i ett knivöverfall dagen innan.

Lite kusligt är det, eller hur?
Har det inte hänt något positivt den 11 september?
Jodå, 1961 grundas Världsnaturfonden och 1962 föds Mauro Scocco...
Hepp.

Mot alla odds

Vet inte hur intresserade ni är av idrott men själv har jag alltid tyckt att friidrott är spännande att följa. Tyvärr har jag inte engagerat mig i pågående VM eftersom tiden helt enkelt inte räcker till (och ska jag vara helt ärlig så påverkar även vår försvagade VM-trupp intresset. Oj, vad jag saknar Kajsa Bergqvist och Stefan Holm).

Nyss läste jag dock i Aftonbladet om ett intressant kval på 400 meter. Den benamputerade sydafrikanen Oscar Pistorius kvalificerade sig för semifinal på 400 meter.



Tänk att ha en sådan vilja, ett stådant hjärta, en sådan envishet, att du lyckas kvalificera dig på VM trots att du förlorat båda dina underben. För mig svindlar tanken... Jag som gnäller över ett litet skavsår...

Tydligen har Pistorius deltagande väckt stor debatt och det finns de som inte tycker att han borde få vara med över huvud taget.
Jag läser i artikeln: "Kritiska röster har höjts för att Pistorius inte borde få vara med i Daegu. Bland annat sa Dr Ross Tucker, lärare på universitetet i Kapstaden, inför mästerskapet: Det här är mer som Formel 1 än friidrott. Man kan pilla med utrustningen och skaffa sig ett fartövertag. Är det det vi vill? Jag tycker att Pistorius har en enorm fördel."

Först blir jag upprörd. Självklart borde han få vara med - han om någon presterar ju något alldeles otroligt. Men sedan börjar jag fundera. Hans deltagande kan faktiskt leda till att hela sporten förändras. Kanske finns det andra utrustningar som kan ge fartövertag och varför ska då inte löpare få använda dem, när Pistorius gjort det. Kommer det i så fall bli en idrott enbart för rika länder, för dem som har råd att skaffa den bästa utrustningen? Vart ska gränserna dras?

Det värmer dock hjärtat att regerande mästaren på 400 meter, LaShawn Merritt, är postitiv till Pistorius deltagande: "Han har jobbat stenhårt. Jag vet inte hur hans proteser fungerar rent tekniskt, men han är här nu och jag önskar honom all lycka."

Undrar om han kommer att säga likadant om Pistorius skulle slå honom i semifinalen, eller finalen... Eller kommer han då att lämna in protester mot utrustningen. Han som själv varit avstängd för doping...

Semifinalen på 400 meter avgörs 13.00 på måndag och finalen går 14.45 på tisdag. Jag ska försöka se loppen, trots att där inte finns någon svensk som springer. Det känns lite som en historisk händelse, och jag tror att Pistorius deltagande kommer att ge efterverkningar inom idrotten.

Och visst vore det häftigt om han vann!

Pinsamma bekännelser

Måste bekänna att jag fastnat i "McLeods döttrar-träsket", vilket är lite genant eftersom jag tidigare gjort mig lustig över min mors förtjusning för serien.
Ibland är det bara att krypa till korset...

Så, jag har under dessa sensommarveckor avverkat de första fyra säsongerna av den Australiensiska serien och jag erkänner: Jag älskar den!
Starka kvinnor, romantik och passion, vedermödor, får, hästar och alpackor(!), ursnygga män, bred australiensisk dialekt, humor och allvar.
Och så igår: Sorg.

Jisses vad jag lipade!

Så, med anledning av det bjuder jag på ett litet smakprov ur serien (för er andra som kan tänkas gilla smaskig nutida romantik):

Så var vi äntligen igång...

... och jag tycker att "nye Barnaby" får med beröm godkänt.
Äntligen är sommaren här!

Sannolikt eller inte

Händelserna i Japan har påverkat oss alla den senaste veckan. På SVT får vi följa katastrofen minut för minut (det är nästan som om vi inbjuds till att frossa i förödelsen) och det enda som kan sätta jordbävningen och kärnkraftsolyckan i bakgrunden är det inledda kriget i Libyen.

Om jag hade varit cyniskt lagd skulle jag ha tänkt att kriget i Libyen (jämfört med andra krigshärdar i världen) rapporteras så innerligt eftersom det påverkar oss svenskar. Våra solsemestrar i medelhavet kan ju vara hotade, gubevars...

Men åter till Japan.
Jag kan inte låta bli att denna måndagsmorgon påminna mig om den store profeten Tage Danielssons ord om sannolikhet. Något att bära med sig under veckan som ligger framför.

Harrisburg - Tjernobyl - Fukushima - ?

Äntligen

Äntligen är vintersäsongen igång på riktigt.
Vinterstudion har startat och första loppet körs alldeles strax.
Ska det bli guld för Kalla eller Haag? Jag hoppas...

För mig är det en alldeles underbar början på dagen att få ligga i soffan, dricka morgonskaffe och titta på skidor. Jag laddar mina batterier och njuter...

Vad gör ni en sådan här vacker dag?

Skön verklighetsflykt

Jag har blivit biten.
På bara fem dagar har jag sugit i mig hela första säsongen av True blood.
Den är så bra! Hur har jag kunnat missa det?

Sex, romantik, spänning, intriger och massor av blod - allt med ett rejält bett!
Me like.

Har jag skrivit något själv?
Nix.
Flyr jag verkligheten?
Absolut.
Moget?
Kanske inte.

Någon fler som följer serien?

Tack och lov!

Är så trött att jag nästan lipar vid tangentbordet.
Fryser och har huvudvärk.
Tror att jag dragit på mig en ful förkylning, men är en sådan där konstig typ som ALDRIG NÅGONSIN får feber. Och har man inte feber är man inte sjuk.
Eller?

Tack och lov är det Greys Anatomy ikväll!
(Programmet som kurerar förkylningar bättre än honungsvatten, Alvedon och nässpray tillsammans).

Ingen lögn

Det har gått otroligt bra idag och nu känner jag mig riktigt peppad att fortsätta skriva. Blir allt mer förtjust i min story (får man vara självgod och skriva det i detta jantebundna land?) som innehåller kärlek, passion, politik, otrohet och... Drömmar. Dessutom en färgstark turbanklädd kvinna som siar framtiden genom tarotkort.
Låter det som något ni skulle vilja läsa?
Jag hoppas det.

Nöjd och glad lägger jag undan manuset. Det är dags att njuta lite i soffan innan det är sängdags. Två favoriter står på menyn:
1. Parlamentet (med favoriten Micke Tornving)
2. Lie to me

En toppenkväll med andra ord, och det är ingen lögn...

Tillbaka till 80-talet

Det blev 5 timmar 80-tal för mig och lillsyrran.
Miniserien Tracys hämnd som bygger på Sidney Sheldons bok med samma namn (i översättningen). För övrigt inspelad samma år som syrran föddes... bara en sån´sak.

Glamour.
Enorma frisyrer (jisses vad det måste ha gått åt mycket hårspray på 80-talet).
Popmusik, så som den lät då - i Miami Vice´s anda.
Gigantiska axelvaddar.
Stora, blaffiga, örhängen.
Rosa ögonskugga.
Och en ung pojkspoling vid namn Liam Neeson i en av birollerna.

Vi har haft en oerhört mysig tjejkväll!

Visst är jag en loser...

Skäms-tv, jag vet, men jag kan inte hjälpa det.
Jag tänker se premiären av svenska Biggest Loser.
Jag tänker beundra de kämpandes beslutsamhet.
Jag tänker få ångest över min egen lathet.
Jag tänker trösta mig med en glass.

Nej. Inte så smart tänkt, jag vet.