När jag nu håller på att göra bokslut för denna sommar måste jag få visa er en av höjdpunkterna.
Sonens band fick förmånen/utmaningen att uppträda som förband (åt Kevin Borg) i samband med ett större festarrangemang och jag har lånat en bild från denna spelning. Visst får en stolt morsa göra så?
(Simon Söderberg på leadguitar och "min" Tobias som sjunger/growlar)
Jag börjar mer och mer förlika mig med... musiken. De var riktigt, riktigt bra (och nu är det inte moderskärleken som talar längre).
Denna månad ska vi läsa poesi i vår bokcirkel. Jag måste erkänna att jag inte är nog storkonsument av poesi, tvärtom, men jag ser ändå fram emot utmaningen. Jag ser framför allt fram emot att få diskutera poesin med mina kära bokcirkelvänner.
Poesi, liksom övrig litteratur, är fantastiska verktyg för att förmedla känslor, intryck, det vi djupast bär inom oss. All konst har potential att förmedla eller förstärka en ton som vibrerar inom oss, oavsett om det är en vacker målning, några ljuva strofer eller ett skönt musikstycke.
Eller skönt, och skönt. Det behöver ju faktiskt inte vara skönt... När jag lyssnar på sonens musik är inte "skönt" ordet som vibrerar inom mig, däremot fylls jag av känslor: uppgivenhet, vrede, passion - och det är väl också viktiga känslor att få utlopp för...
Idag förmedlar detta musikstycke min känsla. Fantastisk "fredagsmusik" helt enkelt...
Lillian Hörnberg deltar i Webbjokern till årets Melodifestival och jag vill slå ett slag för hennes låt En saga har blivit sann. Givetvis för att den är bra, men dessutom för att Lillian och jag jobbade tillsammans några somrar och hon är en mycket duktig musiker! Som grädde på moset är hon arjeplogare (lokalpatrioten i mig kan inte låta bli att inflika det...) Så rösta, rösta, rösta här!
Yngste sonen var entusiastisk imorse. Han har en spännande dag framför sig, han ska nämligen bli världsrekordhållare! Japp!
Arjeplogs fritids har ett samarbete med norska kollegor och idag ska alla fritidsbarn mötas uppe på gränsen för att genomföra "Allsång på gränsen". Barnen har under några veckors tid övat in gemensamma sånger (norska och svenska) som de ska sjunga tillsammans. De ska dessutom göra världens längsta vägmålning över gränsen och eftersom det handlar om några hundra barn (och kanske några tillresta vuxna) kan den säkert bli låååång.
Jippot avslutas sedan med en efterlängtad konsert av Ola Svensson. Hoppas att någon informerat unge Svensson om att vår gränsövergång ligger högt uppe i fjällvärlden (ca 6 mil norr om polcirkeln) så att han har rätt scenkläder. Igår snöade det där.
Måste kommentera gårdagens musikupplevelse också: Eurovision song contest. Jag hejade på Rumänien. Tyckte även att Ukraina och Turkiet var bra. Tyskland var helt okej; en skön modern låt och en charmig 19-åring.
Men jag tror inte att någon kommer att minnas låten om fyrtio år. Förmodligen inte Lena Meyer-Landrut heller. Hon känns som en kortdistansare, en sprinter, i jämförelse med dessa båda maratonlöpare...
Tänk att vara så fantastiska efter 40 år. Att vara så älskade! Så grymma! Trots åldern...
