I en artikel berättas om hur den iranska författaren och människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh sedan drygt ett år suttit bakom murarna i Evinfängelset i Iran anklagad för ”agerande mot landets säkerhet” och ”propaganda mot staten”. Nasrin är dömd till sex års fängelse och tio års arbetsförbud och har periodvis suttit i isoleringscell utan kontakt med sin familj eller sin advokat.
Nasrin har skrivit flera brev från fängelset till sina små barn. I sitt senaste brev tar hon upp frågan om hijabtvånget i Iran och berättar att hon berövades besöksrätt på grund av sin vägran att bära obligatorisk chador, plagget som täcker kroppen från topp till tå och stänger inne hår, ben och armar från sol, vind och luft.
Jag vill bara gråta när jag läser citatet ur ett av hennes brev. Hon skriver:
”Självklart lider jag av att inte få krama er. Jag lider också av att inte få höra era röster. Men mina älskade barn, ni kommer att kunna bedöma mina gärningar en dag, vare sig jag vill eller inte. Därför vill jag att ni ska veta att jag inte kommer att tillåta dem att olagligen tvinga mig att träffa er med chador. Jag föredrar att bli berövad rätten att träffa er under min fängelsetid framför att tillåta dem att behandla mig som de vill och olagligen tvinga mig till extra hijab eller dubbelt tvång. Jag är mamma och jag vill inte att mina barn ska se mig i en påtvingad och förnedrande utstyrsel. Jag vill inte att mina barn ska tro att andra kan utsätta dem för en olaglig handling genom att missbruka makt.”
Vilken kvinna!
Vilken förebild!
Stackars mamma...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar