Mardrömmar

Händelserna i Norge har verkligen gripit tag i oss alla, skakat om vår trygga tillvaro och fått oss att känna att livet är något dyrbart, som inte skall tas för givet.

Det är svårt att hitta ord för att uttrycka känslorna som ett sådant illdåd väcker. Som tonårsmorsa blir jag så rädd, så rädd. Om inte våra ungdomar kan vara trygga på ett sommarläger, var kan de då vara trygga? Om de blir måltavlor av den enkla anledningen att de vill ta ansvar, engagera sig för ett bättre samhälle, för rättvisa och solidaritet - hur ska vi då kunna tro på en framtid?

Det är svårt att hitta ord, att skriva om det ofattbara, men jag vill ändå försöka ge röst åt den avsky jag känner för det som denne mördare gjort.

Men sedan måste jag få säga något annat - och jag vet inte riktigt om det är okej att göra det mitt i allt detta. Men jag är så tacksam och glad över att mördaren/terroristen inte var muslim utan en blond norsk kille.

Under de första timmarna efter bombattentatet - då alla utgick från att det var fanatiska muslimer som varit i farten igen - drog min oro igång över hur det skulle påverka vår älskade Roman. Det finns redan så mycket misstro och avståndstagande mot muslimer, så mycket förutfattade meningar och aggressioner riktade mot våra flyktingar. Skulle han nu drabbas av "Guilt by association" igen? Skulle han få ytterligare tryck på sig från skolkamrater och omgivning?
Han som redan upplevt liknande massakrer som den som skedde på Utöya.

Vad är det för värld vi lever i egentligen?