Innan avresan (med buss) hann jag förklara hur bussresan skulle gå till, vilka stopp bussen skulle göra, hur länge han skulle behöva vänta på olika ställen, var han skulle byta buss - och vad han då måste göra, hur han skulle köpa biljett osv. osv.
Sedan hann jag ringa honom under själva bussresan också. Två gånger.
Roman, som är 15 år, log bara och lät mig hållas.
Han är mycket kärleksfull och omtänksam. Både han och jag vet ju att han har lyckats fly från Mazar-e-Sharif i Afghanistan till Arjeplog, Sverige, helt på egen hand när han var 13 år gammal.
Han har vandrat i bergen, suttit hopträngd i små bilar, kämpat med illasinnade smugglare.
Han har blivt dumpad i ett främmande land, mitt i natten, utan pass eller personliga tillhörigheter.
Han har fixat allt det...
Så nog sjutton klarar han av att åka buss själv, till Umeå!
Men han är som sagt mycket kärleksfull och omtänksam så han låter mig hållas.
En mammas jobb är väl att oroa sig?
Niklas, jag, Roman och Alexander när vi röjt tomt för vår stuga.
(Foto: Tobias Westling)
Oj, vad jag känner igen mig. Min man brukar skoja om att jag inte kommer att släppa mina barn innan de är 35 år:)
SvaraRaderaKram!
Nej, det är svårt att släppa taget. Ändå är det något man måste göra...
SvaraRaderaIbland tror jag att jag "hönsar" på bara för att jag inte vill inse att tiden går... Att de, och jag, blir äldre.
Ibland tror jag dock att killarna gillar att man hovrar över dem. De vet att det är ett uttryck för kärlek, och Roman behöver extra mycket av den varan.
Oj, jag anar ett fantastiskt livsöde och en mycket lycklig omständighet - parat med alldeles fantastisk kärlek. Vad härliga ni är!
SvaraRaderaVisst finns det ett otroligt livsöde bakom Romans historia. En berättelse som skär i hjärtat på mig varje gång jag tänker på den.
SvaraRaderaJag vet inte om vi är så härliga, men vi är mycket, mycket tacksamma över den vändning våra liv tog när Roman kom in i familjen.
Ibland är det märkligt hur saker och ting liksom bara faller på plats... ;)