Den krånglande scenen är äntligen klar!
Plötsligt släppte allt, och det vill jag tacka Putin för. Jo, det är sant. Han har hjälpt mig alldeles enormt idag.
Scenen var en förförelsescen inom den politiska världen. Jag ville gärna ha den med, men den har känts lite överdriven och orealistisk, och därför svår att skriva.
Men så läste jag Aftonbladet nu på morgonen och insåg att min scen bara var en mild fläkt i jämförelse med den orkan som verklighetens Ryssland bjuder på.
Plötsligt blev det lätt att skriva, och ta ut svängarna.
Det tackar jag Putin (och Katya) för.
Min fula sanning
8 timmar sedan
Hade just svarat på ditt inlägg om skrivande, så ser jag detta... Hmmm nu vet jag inte om mina råd var till någon nytta alls...
SvaraRaderaGoda råd är alltid till nytta och en skrivarväns peppning är guld värd!
SvaraRaderaTack!
Det ska bli spännande att läsa om förförelsescenen! Utgår från att den inte inspirerats av Gordon Brown?
SvaraRaderaLäste även om dina synopsisfunderingar nedan. Det är en fråga som jag själv funderar på. I min förra bok hade jag nästan ingen förutbestämd riktning alls. Som resultat, tror jag, fanns en hel del att önska beträffande slutproduktens struktur och sammanhang. Denna gången är jag mycket mer organiserad. Nackdelen är att det inte är lika roligt att skriva ... Ett av de stora nöjena för min del, märker jag, är att få överraskas själv under skrivandets gång -av möten och nya platser! Hur känner du själv?
Hej Sofie!
SvaraRaderaJa, jag känner likadant. Jag vill bli överraskad. Det är så oerhört fascinerande när texten lever sitt eget liv, när karaktärerna tar över storyn och låter den utvecklas åt ett håll jag aldrig tänkt på. Det är magi många gånger.
Men, kanske blir berättelsen och strukturen sämre?
Det är en svår avvägning.