lördag 15 oktober 2011

Osmakligt!

Hörde på radion att en amerikansk producent redan gjort en film om händelserna på Utöya. Till filmen har dessutom producerats en trailer som lagts ut på Youtube.

Jag vill bara gråta.
Hur kan man vara så respektlös?
Visst begriper jag att det kommer att göras film på händelsen (så fungerar tyvärr vår värld idag - katastrofer, sorg och meningslöst våld har en tendens att bli Big Business), men redan?

När jag pluggade krishantering lärde jag mig att en "normal" (men det finns givetvis ingenting normalt i en kris) sorgeperiod varar ca ett år. Ett år innan man kan börja gå vidare, med små små steg. Sorgen, förlusten och smärtan kommer givetvis alltid att finnas kvar, men man börjar kunna se framåt TROTS sorgen...
Ett år.

Men denne amerikan väljer att frossa i smärtan trots att det bara gått tre månader. Medan de anhöriga förmodligen kämpar för att klara sig igenom dagen utan att gå sönder av sorg och saknad.

Hur kan han leva med sig själv?
Hur kan drivet efter att tjäna pengar få överskugga medmänsklighet så fullständigt?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar