I fredags visade SVT en dokumentär om Titanic med anledning av att det är 100 år sedan fartyget förliste (ni kan fortfarande se dokumentären här).
Jag måste säga att dokumentären grep mig på ett speciellt sätt. Visst kan jag historien om Titanic och givetvis har jag sett James Camerons fantastiska film med Kate och Leo. Jag har förfasats över passagerarnas öden under de där fruktansvärda timmarna när fartyget gick till botten, gråtit över fartygsorkesterns heroiska insats när de, enligt legenden, spelade Närmare Gud till dig ända in i den vattenfyllda graven.
Fredagens dokumentär fick mig dock att tänka ett led längre; på de överlevandes öde efter räddningen. Några hyllades som hjältar, fick ära och berömmelse i dåtidens media, gåvor och publicitet. Andra utmålades som skurkar, ja rent av mördare, då de inte gjort vad de borde - inte offrat sig för andra.
En man på ett av de närliggande fartygen beskylldes till och med för dråp då han inte kommit till Titanicpassagerarnas räddning tillräckligt snabbt. Han fick sparken, "gavotterades" i media och levde resten av sitt liv i skam. (Så mycket mer tragiskt när nutida forskning visat att han förmodligen inte haft så stor chans att göra något då Titanics lokalisering enligt nödropen inte stämde med verkligheten).
Sorgen och efterdyningarna av förlisningen lever kvar än idag. Släktingar sörjer, vissa med stolthet - andra med skam. Några får fortfarande lida för förfädernas handlingar.
Varför funderar jag då över detta just idag?
Jo, jag kan inte låta bli att sätta dokumentären i relation till den uppmärksammade rättegång mot Anders Bering Breivik som inleddes i Oslo idag.
Timmarna på Utöya måste ha varit lika skrämmande och ödesdigra som för passagerarna på Titanic. Vissa överlevde, kanske till och med som hjältar, medan många - alltför många - strök med.
Hur kommer händelserna att påverka de överlevandes liv framöver?
Och i hur många generationer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar