Förlåt att jag varit så usel på att skriva inlägg i helgen. Det finns orsaker till det... Helgen har varit rätt intensiv.
Igår hade vi hejdå-middag med våra kära vänner som flyttar om en vecka.
Det var givetvis mysigt att träffas och umgås (som alltid) men det var också väldigt ledsamt. Det är alltid svårt att säga adjö.
Även om vi givetvis kommer att hålla kontakten via telefon blir det aldrig riktigt samma sak igen.
Yngste sonen grät (men försökte bortförklara det med att han var trött, sötnosen) och själv gick jag runt med en dov smärta i bröstkorgen. Våra familjer har gjort så mycket roligt tillsammans och barnen har alltid kommit väl överens. Vi har delat högtider och svåra tider med varandra, delat både glädje, olyckor och sorg.
Jag är tacksam för åren som gått och önskar givetvis vännerna lycka till med deras nya tillvaro, samtidigt som jag vill skrika: Men vi då? Hur ska vi klara oss?
Hur mycket får man skarva?
9 timmar sedan
Hej Malin!!
SvaraRaderaStort tack för kommentar på min blogg! Hur har du hittat till mig undrar man ju onekligen :) Ska helt klart läsa igenom lite inlägg här hos dig också. Kul med nya bekantskaper!
Kan förstå att ni upplever separationsångest nu när era vänner flyttar men försök tänka på vilken värld vi har kring oss idag och hur lätt vi egentligen har för att fortsätta ha kontakt med varandra. Sms, mail, telefon, skype, mail osv. Det behöver inte vara så svårt! Jag hoppas era familjer hittar sättet som känns bäst för er!
Hej SeraG! Oj, jag kommer inte ihåg hur jag hittade till dig. Det var nog via någon annan bloggares länk, eller nåt... Det var hur som helst intressant att läsa din blogg!
SvaraRaderaDu har helt rätt! Det är lättare att hålla kontakten nu än tidigare, men även om man använder sig av den moderna tekniken blir det aldrig samma sak som att sitta tillsammans runt köksbordet. Men visst, vi ska givetvis försöka hålla kontakten ändå... Vänner ska man vara rädd om! :)