Spöke, eller?

En av sönerna sommarjobbar på Arjeplogs fantastiska museum Silvermuseet, och det värmer mitt hjärta att se hur engagerad han är, hur bra han trivs och hur biten han håller på att bli kring vår lokalhistoria.

Han kom hem en dag, efter en lång arbetsdag, och slog sig ned vid matbordet.
- Vill ni höra något läskigt? frågade han hoppfullt.
- Vad? svarade vi genast.
- Det är nog bäst att Alex går ut först, sa han och nickade mot sin 9-årige lillebror. Jag tror inte att han ska höra det här.
- Kom igen, han pallar nog, drev vi på.
- Okej, ni vet den där utdragssoffan på övervåningen av museet, i rummet som är uppbyggt som ett nybyggarkök? Den sängen måste vi bädda varje morgon. Trots att rummet är avspärrat för museets besökare.
Tobias tittade på oss och ögonen glittrade.
- Fattar ni? Det är någon, eller något, som sover i sängen varje natt! Häftigt eller hur?

Vi höll med. Det var häftigt. Och lite läskigt.
- Jaa, sa Tobias dröjande. Det kommer nog att känns rätt kusligt när jag ska stänga museet själv första gången. Tänk att vara ensam kvar i det där huset...

(Gissa om jag blivit inspirerad till att ta med museet i något av mina manus?)


(Det är inte denna soffa som måste bäddas varje natt, men en liknande. Hittade tyvärr inte något kort på kökssoffan.)