söndag 20 mars 2011

Cogito, ergo sum!


Visst var det Descartes som myntade existensbeviset: Jag tänker, alltså finns jag.
Hur som helst: jag finns. Även om jag varit oförskämt tyst ett halvår. Jag finns. Jag tänker. Jag skriver.
Litet i taget, men i alla fall.

Det har varit en intensiv vinter och det nya jobbet som rektor har uppslukat mig helt. Livskrafterna har inte varit på topp och därför har jag valt att gallra i mina åtaganden. Men nu är ljuset och våren i antågande och min längtan efter att skriva växer sig allt starkare.

Jag saknar mina vänner, så är det. Inte bara mina fiktiva vänner i berättelsen (Linnea, Kristel och de övriga) utan även Er, mina kreativa, skrivande och drömmande vänner.

Hoppas att ni inte glömt mig...

5 kommentarer:

  1. Du är inte glömd! Ibland behövs ett avbrott från bloggandet. Kul att du är tillbaka.

    SvaraRadera
  2. Åh, vad kul att du är tillbaka!
    Ibland kommer livet emellan, och så måste det få vara :)

    SvaraRadera
  3. Annelie: Tack! Känns härligt att vara tillbaka. Och visst; ibland måste man få ta paus.
    Vill även passa på och säga GRATTIS till din debut. Vad roligt! Den ser verkligen fin ut.

    Anneli: Ja, så måste det få vara. ;)

    SvaraRadera
  4. Tack, det känns fantastiskt att äntligen ha boken i handen. Nu gäller det att få ut den till andras händer också :)

    SvaraRadera
  5. Har du skrivit en berättelse om några som heter Linnea och Kristel? haha. Det är mitt för och efternamn!

    SvaraRadera