Jag tror inte på spöken.
MEN under de nio år vi bott i prästgården (jag vet, sliten klisché) har vi av och till upplevt märkliga saker. Vi och vi, det är väl egentligen bara jag och en av sönerna som stött på våra "gäster" (käre maken tror absolut inte på spöken).
För några år sedan var det riktigt obehagligt. Vi hade en besökare som skrämde mig på nätterna genom en massa ofog men till slut gick min rädsla över och jag blev arg. Röt till och därefter har det varit lugnt.
Fram tills inatt.
Jag tror att han var i vårt sovrum igen. Inte lika aggressiv som tidigare, men dock... Han bläddrade i några böcker så att jag vaknade. Jag sa "Lägg av!" och det blev lugnt.
Maken märkte ingenting så förmodligen - det är jag nästan helt säker på - förmodligen inbillade jag mig alltsammans. Spöken finns ju inte, eller hur?
Ska dock använda mig av min nattgäst i någon berättelse framöver.
Att upptäcka uppföljaren
16 timmar sedan
Jag tror ju på spöken, vi har haft ett hos oss också men det verkar ha blivit ivägjagat av vår stora bullriga familj för det var länge sedan jag såg eller hörde något av det.
SvaraRaderaJag skulle också vilja ha med ett sådant väsen i någon av mina berättelser. Får se vad det kan bli :)
Anneli:
SvaraRaderaJa, det är intressant med spöken/väsen eller vad man vill kalla dem. Och om de används rätt i en bok kan det verkligen ge en extra dimension till storyn.
Huuuu. Så obehagligt! :( Ryser!
SvaraRaderaHej pernilla!
SvaraRaderaVad roligt att du hittat till mig blogg. Välkommen!
Ja, från början var det riktigt obehagligt. Kusligt. Läskigt... You name it!
Nu är det mest tröttsamt.
;)
Inatt pillades det på några prylar på mitt nattygsbord. Irriterande.
Maken hävdar dock att det bara är inbillning - ett trötthetstecken.
Förmodligen har han rätt...