Med anledning av nattens upplevelser (se inlägget nedan) kom jag att tänka på en av de första skräckfilmer jag såg som tonåring: Poltergeist från 1982 med Craig T. Nelson och Heather O’Rourke i två av huvudrollerna.
Jag minns att jag blev jätterädd och den lilla flickan Carol Anne´s klassiska replik (när hon sitter framför tv:ns svartvita brus) ”They´re here…” följde mig under många år. En riktig höjdarreplik som etsat sig fast, med andra ord.
När jag googlade filmen upptäckte jag till min förvåning att Steven Spielberg stod för manus. Intressant! Han, om någon, vet hur man bygger en god historia. Jag hittade även en intressant filmanalys som är lika gångbar när man skriver:
When you get down to it, a horror film, like any other “genre film,” depends primarily on the strength of its characters. While parents who have lost their daughter should be expected to want her back, it’s hard for us as the audience to sympathize if we never get to know their daughter in the first place. Poltergeist seems to consider characterization a distant second to wowing its audience with special effects, and in doing so merely distances its audience from the gravity that the effects need to convey. There are a handful of “jump scares” here, but in order to truly terrify you, a film needs to make you be scared for its characters. In that respect, Poltergeist doesn’t fare particularly well.Luke Harrington
Harrington har sannerligen en poäng: Det är främst karaktärerna som får oss att bli rädda eller bry oss om historien. Det spelar ingen roll hur många specialeffekter (i filmens värld), hur vackra vyer som målas upp eller hur fint språket är om inte karaktärerna engagerar.
Harrington anser att detta brister i filmen, och om jag såg den idag skulle jag antagligen hålla med honom. Men som 13-åring blev jag skiträdd! För clownen, för trädet som slukade människor, för köttet som ruttnade och förvandlades till maskar och för tv:ns svartvita brus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar