Mer mysrysare än skräck

Jag har under sommaren läst ut Människohamn av John Ajvide Lindqvist och jag gillade den mycket. Framför allt stämningen och karaktärerna.

Jag tycker att berättelsen känns mer genomarbetad än de tidigare och karaktärerna är oerhört fint skildrade, framför allt gillar jag den mogna kärlekshistorien mellan trollkonstären Simon och hans livs kärlek Anna-Greta.

Stämningen är lite höstruggig (vågade dock inte vänta med att läsa den i höst, kändes tryggare att möta skräcken i en solstol om sommaren...) och skärgårdsmiljön skildras med sådan känslighet att den blir bärare av själva storyn. Jag gillar även grundhistorien och det är först när Ajvide Lindqvist drar åt skräckskruvarna som jag tycker att boken tappar sitt sting. Den hade faktiskt varit ännu starkare utan spöken och andra monster. Ondskan som skildras i ungdomarnas trakasserier och övergrepp, sorgen av förlorad kärlek och våndan i att upptäcka att även en älskad har fel och brister hade räckt för att få mig att rysa. Jag behöver inte flakmoppespöken för att bli rädd.

Men, som sagt, jag gillade verkligen boken och tycker att det är Ajvide Lindqvist bästa hittills. Till och med bättre än Låt den rätte komma in. Trots spöken och allt...

Mitt betyg: 7/10