Imorgon ska jag åka ned till kusten igen. Denna gång är det inte något läkarbesök som "lockar" utan en bilverkstad. Vår bil blev påbackad av en skoter i påskas och det är dags att fixa till skadan. Alltså måste jag köra 25 mil enkel väg för att lämna in bilen på den verkstad som försäkringen accepterar, ta bussen hem, vänta i några dagar och sedan ta bussen tillbaka till Luleå för att hämta vår bil...
Vi norrlänningar är vana vid avstånd. Jag kan leva med det (intalar jag mig) men nu har det hela komplicerats ytterligare: VÅRFLODEN!
Vi har haft snörekord i år och snösmältningen ställer till med stora problem. Vägen mellan Arjeplog (där jag bor) och grannkommunen Arvidsjaur är avstängd eftersom vattenmassorna flödat över.
Därför måste jag åka en omväg på ca 5 mil (enkel väg) för att komma mig till kusten!
(Om nu bara inte den vägen också flödat över, för i så fall är vår kommun helt isolerad. Hrm... Visst låter det lite som upptakten till en skräckhistoria?!)
Ursäkta mitt gnäll. Var bara tvungen att få det ur kroppen...
Bilden är hämtad ur Piteåtidningen, 100518. Foto: Stefan Andersson
Jag förstår att sånt här ställer till en massa - och tid tar det dessutom. Ändå, vad häftigr att leva så nära naturen, så i dess famn. Jag kan lova att det är långt mer intressant och livsbejakande än att behöva använda Stockholms tunnelbana varje dag...jo, jag har gjort det en gång i världen.
SvaraRaderaDu har givetvis rätt, det är härligt att bo så nära naturen, men ibland längtar jag verkligen efter stadsmiljöer. Bara en sådan sak som att få sätta sig på ett kafé...
SvaraRaderaMen gräset är väl alltid grönare på andra sidan ån?