Unni Drougge skriver i ett blogginlägg "Är det tråkigt att skriva? Ja, då är det sannolikt också tråkigt att läsa det du skrivit."
Påståendet ger mig lite ångest. Just nu tycker jag att det är riktigt tråkigt att sitta vid datorn och kämpa med texten.
Ja, ska jag vara helt ärlig tycker jag för det mesta att det är tråkigt/jobbigt att skriva. Jag får ofta tvinga mig själv att hålla fast vid uppgiften, vill så lätt sväva iväg i dagdrömmar eller bloggläsande. Kommer ofta på mig själv med att sortera böcker i bokhyllan eller leta efter "förstameningar" istället för att skriva.
Likafullt blir det text. Två färdiga romanmanus och två påbörjade.
Och jag älskar när jag kommer in i redigeringsfasen. När jag får börja med finliret och granska varje mening. Putsa. Skära. Förhöja kvaliteten.
Men skriva grovmanuset är plågsamt. Varje gång.
Betyder det då, som Drougge hävdar, att det jag skriver är tråkigt?
Jag hoppas verkligen inte det!
Den svåra(?) uppföljaren
1 dag sedan
Känner igen det där.
SvaraRaderaHar hela storyn i huvudet, men att sätta det på pränt för ett råmanus är tråkigt. Främst för att resultatet blir så "dåligt", mina råmanus blir som riktigt långa synopsis, dvs utan gestaltningar och ibland utan dialog.
Men ibland ger jag mig tid att utveckla enskilda scener, och det är kul.
Redigeringsfasen är jobbig men kul, finliret, putsandet av varje mening, det gillar jag också.
Jag redigerar hela tiden. Emellanåt blir det bara redigering och jag tycker inte att jag kommer framåt ett dugg. Men det är hela tiden roligt. Och jag skriver inte ett skvatt linjärt - kanske är det grejen? Att ta tag i scener som lockar (och kanske skjuta på de svåra...det är väl nackdelen). Jag gillar att gå in i en specifik scen, smaka på den, känna in den, och låta händelseförloppet börja leva sitt eget liv och ofta "visar" scenen mig en annan vinel eller väg. Jag tror jag hittar bitar som jag inte skulle sett om jag bra kört rakt framåt med ett råmanus. Malin, jag tror du måste tillåta dig att vara lekfull!
SvaraRaderaMonica:
SvaraRaderaVad intressant att du har hela storyn i huvudet. Så fungerar inte jag, jag har en början, några enstaka scener och ett ungefärligt hum om vart berättelsen ska ta vägen, men inte mycket mer.
Har försökt med synopsis men då tappade jag skrivarglädjen fullständigt. Allt var redan "färdigttänkt" och inte spännande längre. Nedskrivandet blev bara prestation (och transpiration) men ingen inspiration...
Nilla:
Jag har funderat på det där med att hoppa mellan scener, istället för att skriva linjärt men är inte säker på att det är min grej. Jag är nog vääääldigt fyrkantig av mig och vill gå från A till B och därefter C. I den ordningen.
Men kanske har du rätt, kanske skulle jag tillåta mig att bli lite wild and crazy och skriva där andan faller på...?
Ska fundera på saken.
Det där med att händelseförloppet börjar leva sitt eget liv känner jag dock igen. Så är det för mig också och det är lika fascinerande varje gång!
Malin, från början har jag inte hela storyn i huvudet.
SvaraRaderaNär jag börjar vet jag inte alltid hur det ska sluta.
Jag börjar ofta med olika scener, funderingar över huvudkaraktärer och sedan börjar jag skriva.
Sedan funderar jag länge på hur scenerna ska knytas ihop
Men till slut blir det rörigt och då satsar jag på att få klart råmanuset, alternativt skriva ett långt synopsis.
Det finns så många sätt att lägga upp arbetet. Många börjar med synopsis, andra känner sig väldigt bundna av det.
Jag gör något mellanting.
Man måste göra det som främjar kreativiteten bäst.
Vad intressant, Monica! Det låter lite som ett pussel du sätter samman. =D
SvaraRaderaDu har helt rätt: var och en måste hitta sitt eget arbetssätt, det som främjar kreativiteten bäst.
Jag tänker så här: Det behöver inte alltid vara klackarna i taket men de positiva känslorna ska överväga manusarbetet. Om ett kapitel känns tråkigt att skriva, innebär inte det att texten är dålig. Det kanske bara är fel dag, skriv ett annat i stället.
SvaraRaderaJa, absolut. Dagsformen påverkar skrivandet mycket, det gör det. Och framför allt påverkar det hur jag uppfattar min text.
SvaraRaderaEna dagen tycker jag att det bara är skräp, det jag skrivit, men när jag läser igenom det någon dag senare är det helt okej.
Man får påminna sig om det.
Tror nog att det är ett klassiskt fall av "the only thing to fear is fear itself". Om man inte påbörjar något finns inte risken att det avslutas, och om det inte avslutas finns inte risken att man har gjort något dåligt ...
SvaraRaderaNär jag skriver skriver jag utan att se tillbaka. Inte förrän större delen av storyn är nere börjar jag gå tillbaka och ändra saker, för precis som du säger: det som känns dåligt idag kan kännas bra imorgon och tvärtom.
Bara skriv!
Lita på dig själv, att du kan skilja det bra från det mindre bra när den tiden kommer.
:)
Tack, Malin, för uppmuntran!
SvaraRaderaDu har så rätt.
Och många gånger tror jag att mina krumbukter inför skrivandet egentligen är ren och skär lathet...
:)