tisdag 11 maj 2010

Första meningen

Igår, när jag ville smita undan från skrivandet, roade jag mig med att titta på olika romaners första mening. Författarinnan Elisabeth George skriver i sin bok ”Skriv på! En handbok i skrivandets konst” (rekommenderas varmt för övrigt) att ”[Vi måste alltid] börja våra historier på ett sätt som gör att läsaren fortsätter att läsa. Detta lockbete kan om du så vill vara den första meningen i vårt mästerverk. […] Man väcker någons intresse för berättelsen samtidigt som man skapar stämning och atmosfär.”

Jag håller med Elisabeth George till fullo. Igår när jag letade föstameningar upptäckte jag att förstameningarna dessutom ofta ger en hint om bokens genre. Spännande, eller hur? Här följer några exempel:

Fysikern Leonardo Vetra kände lukten av bränt kött, och han visste att det var hans eget.”
Änglar och demoner av Dan Brown

När Meredia påminde mig om att vi fyra tjejer från kontoret skulle till en spåkvinna på måndagen blev jag alldeles kallsvettig.”
När Lucy Sullivan skulle gifta sig av Marian Keyes

Om det är något jag har kommit till insikt om här i världen, och då menar jag verkligen förstått, är det att sanningen inte innebär någon befrielse.”
Fällan av Michael Connelly

Dessa minnen präglas av fruktan, en outplånlig fruktan.”
Konspirationen mot Amerika av Philip Roth

Den skinande blanka landån vars dörrar pryddes av släkten Clanmars vapensköld gnisslade iväg från järnvägsstationen i Rathdrum och satte kurs mot Wicklowbergens utlöpare.”
Svikna löften av Margaret Pemberton

När jag letade runt bland alla böcker kom jag även till en annan viktig insikt. Jag vet nu hur jag ALDRIG ska börja en berättelse. Jag fann nämligen samma början i två helt skilda romaner. Känns lite som brist på fantasi…

Allting började en trist och gråmulen måndag i slutet av januari.”
När stormen kom av Rosamunde Pilcher

Allting började på Kjellsons Konditori på Birger Jarlsgatan.”
Fru Björks öden och äventyr av Jonas Gardell

Alltså: Om jag någon gång börjar någon av mina romaner med ”Allting började…” får polisen komma och haffa mig!


Yngste sonen antar uppgiften!
Foto: Malin Lundberg

4 kommentarer:

  1. Första meningen är väldigt kul att titta på. Det är ju den viktiga inledningen på boken.

    Söt polis du har :)

    SvaraRadera
  2. Ja, visst är han söt!
    Polis och blå ögon... En ny Gunvald Larsson, kanske? "Beck - the new generation"

    SvaraRadera
  3. Första meningar ska vara magiska. Jag kan köpa en för mig okänd bok om just den första meningen drabbar mig!

    ps. och vilka ögon din son har!

    SvaraRadera
  4. Ja, det är härligt att läsa riktigt bra förstameningar men betydligt svårare att skriva dem...

    Han har fina ögon, och vet hur han ska utnyttja dem... :)

    SvaraRadera