Häromdagen läste jag i vår lokaltidning att Kristian Luuk (ni vet: På spåret, Hassan, Sen kväll med Luuk, Melodifestivalen... osv... osv...) haft ett seminarium för gymnasieelever i samband med någon slags "karriärdag" i skolan.
Kristians främsta råd till ungdomar som funderar över utbildningsvägar och karriärval var: "Våga jobba med det som är roligt!"
Det griper mig verkligen. "Våga jobba med det som är roligt!"
Hur svårt är inte det rådet att följa?
Räkningar ska trots allt betalas, familjen ska överleva, ålderdomen tryggas. Hur ska man då våga följa sin "Lust-kompass".
Den lille stränge Luther inom mig väser som Emils pappa "Rolit´å rolit´, grisar sa inte ha rolit´", medan skrivaren inom mig ropar "Yes!"
Undrar vad som hade hänt om jag hört Kristians föreläsning när jag gått på gymnasiet. Hade det förändrat något?
Kan det förändra något nu?
Vågar jag?
Den svåra(?) uppföljaren
20 timmar sedan
Jag tycker man ska våga! Visserligen har man en massa måsten, men livet är för kort för att inte göra det allra bästa av det. Vad är det värsta som kan hända?
SvaraRaderaJa... Det är tiotusenkronorsfrågan det...
SvaraRaderaVad är det värsta som kan hända???
Jag önskar att jag vore mer modig, samtidigt finns rädslan ändå där. Både oron för hur man ska fixa vardagen/livet, men kanske också rädslan för att satsa och hoppa ut över stupet för att märka att man störtar mot marken utan fallskärm...
Tänk om jag inte duger? Om min dröm verkligen är orealistisk och ouppnåelig?
Då är det liksom kört.
Nej, kanske är det tryggare att inte ta språnget utan fortsätta att leva med alla "Tänk om..."
Funderar lilla, fega jag.
:)