Någon (minns tyvärr inte vem) har jämfört skrivandet som att ensam ro en båt över Atlanten. Lite tröstlöst, liksom.
Med detta manus (det tredje jag ger mig på) kan jag verkligen ställa mig bakom metaforen. Det går så långsamt, så långsamt. Ständigt förirrar jag mig bland kobbar och skär, och när jag väl kommit mig ut på öppet vatten går vågorna höga. Jag ska ta mig över till andra sidan, det ska jag. Absolut. Men än är det många sjömil kvar.
Desto roligare att Skrivarmamman tagit sig iland efter sin jungfrufärd och nu håller på att dra upp båten.
Jag håller tummarna och tror att det kommer att gå bra.
Är rätt övertygad om saken, faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar