Trillade slutligen dit...

Jag har länge kämpat emot men nu gick det inte längre. Jag insåg nämligen att man knappt existerar om man inte är med i "sekten". Vilken sekt? Facebook, förstås.
Så nu finns jag också. Fantastiskt. Det känns... stort?

Men så slår det mig: Tänk om ingen vill vara min vän. Vilken mardröm om jag får hänga på FB alldeles ensam, utan en enda som vill hålla kontakten. Bara sitta där framför skärmen och veta att alla andra umgås med varandra utan att släppa in mig. Precis som på skolgården där bara vissa fick vara med... Och där andra fick trycka i ett hörn och titta på.

Jag borde nog inte ha utsatt mig för risken att bli osynliggjord. Jag menar; det räcker så väl med förlagens refuseringsbrev för att jag ska förstå hur obetydlig och ointressant jag är.

Hjälp.