Sent igårkväll, vid 23-tiden, kunde vi betrakta denna underbara solnedgång från vår altan i stugan. Det var varmt och kvavt i luften, och så sagolikt vackert att det var snudd på omöjligt att gå till sängs.
Men så, bara några timmar senare, bröt stormen ut.
Jisses vad det blåste, regnade och blixtrade.
Om jag vågat skulle jag ha gått ut och fotograferat ovädret också, bjudit er på en Före- och en Efter-bild, men jag vågade helt enkelt inte.
När jag växte upp älskade jag åskoväder. Jag kunde stå och betrakta blixtarna och rysa av spänning och välbehag när jag såg skådespelet på himlen. Åskmuller var mysigt - på den tiden.
För några år sedan slog dock blixten ned i ett träd på vår gård, bara några meter från huset. Den brände upp en mörk rand på gräsmattan ca 200 meter bort till grannhuset och min goda vän fick en stöt inne i huset bara för att hon höll i bilnycklarna.
Efter det är det inte det minsta mysigt med åskoväder. Jag har sett och känt kraften i blixtens nedslag. Nu är jag bara rädd när det dundrar.
Jag med, när jag är hemma på västkusten. Här i Stockholm bland höghusen är det en helt annan grej.
SvaraRaderaSuperfin bild!
Tack, Åsa! Tyvärr är vår kamera riktigt usel och gör inte rättvisa åt den verkliga solnedgången. En ny kamera står högt på önskelistan...
SvaraRaderaJa, jag kan tänka mig att det kan bli ett riktigt skådespel på västkusten, med havet som kuliss. Måste vara vackert - men läskigt...