Om knappt tre veckor är det avslutning på den skrivarkurs jag gått i år. Till dess ska jag ha skrivit en respons på en kurskamrats slutinlämning à 10 000 tecken samt kortare responser på alla övriga kurskamraters slutinlämningar.
Uppgiften är egentligen jätterolig! Inspirerande! Utmanande!
Om det inte vore för att det är en poet jag ska respondera på, och jag kan precis ingenting om poesi. Och då menar jag verkligen INGENTING!
Jag vill så gärna att min respons ska ge något "matnyttigt" till skribenten. Jag vet ju hur hon kämpat med texten. Hur mycket arbete och hur stor omsorg som ligger bakom. Jag vill därför göra ett bra jobb. Men...
Eftersom uppgiften känns svår skjuter jag den hela tiden framför mig.
Jag beter mig precis som Alfons Åberg.
Jag ska bara... blogga lite innan jag hugger tag i poesin.
Jag ska bara... skriva några mail innan jag hugger tag i poesin.
Jag ska bara... kolla in om det finns några nya böcker, filmer, tv-serier att beställa innan jag hugger tag i poesin.
Jag ska bara... ringa syrran innan jag hugger tag i poesin.
Jag ska bara... hämta posten innan jag hugger tag i poesin.
Jag ska bara... städa källaren innan... NEJ, nu ljög jag. Där går gränsen.
Ja, gränsen måste gå någonstans :)
SvaraRaderaHoppas att det går bra med din uppgift.
Det hoppas jag också...
SvaraRaderaDet är faktiskt riktigt bra, det som hon skriver. Jag blir väldigt berörd av det jag läser, men det gör bara att min prestationsångest växer. Jag vill ju att hon ska få ut något av min respons.
Källaren är sannerligen den yttersta utposten...